+
+
=
↧
Enkel matematik:
↧
Tiden är bara så himla sniglig just nu
Efter noga övervägande har jag (nästan) bestämt mig för att en del av årets födelsedagspengar ska gå till ett chestmount till min hjälmkamera.
Planen är att filma satan i BG på nyår.
Längtar efter att åka skidor. Längtar efter att komma iväg på praktik. Mycket längtande överlag här för tillfället om man säger så.
Jag menar, snö.
Jag behöver.
Snö.
(Längtar efter att få redigera något annat videomaterial än nyheter.)
Suck.. en del av mig blir fortfarande svart i ögonen av Final Cut, men övning ger färdighet. Bit ihop och kom tillbaka. Kunde jag lära mig Photoshop på egen hand ska jag väl klara det här.
Undrar om jag kan diskfragmentera bort den delen av min hjärna som fortfarande är helt inställd på Premiere Pro 3?![]()
Planen är att filma satan i BG på nyår.
Längtar efter att åka skidor. Längtar efter att komma iväg på praktik. Mycket längtande överlag här för tillfället om man säger så.
Jag menar, snö.
Jag behöver.
Snö.
(Längtar efter att få redigera något annat videomaterial än nyheter.)
Suck.. en del av mig blir fortfarande svart i ögonen av Final Cut, men övning ger färdighet. Bit ihop och kom tillbaka. Kunde jag lära mig Photoshop på egen hand ska jag väl klara det här.
Undrar om jag kan diskfragmentera bort den delen av min hjärna som fortfarande är helt inställd på Premiere Pro 3?
↧
↧
November 2.0
Häääuuh.
En dryg månad kvar till skidpremiären.
Mängd försäsongsträning jag fått ihop än?
Obefintlig.
Det är mesigt att skylla på det västkustska vädret, jag vet, jag vet, men jag var tydligen puckad nog att inte plocka med mig träningskläder för vinterbruk senast jag var hemma, och att sticka ut och springa i två plusgrader och duggregn utan underställ känns faktiskt rätt korkat.
Förra veckan sprang jag faktiskt. (Och dog av träningsvärk dagen efter.)
Kanske ska låna Cajsas pilatesboll istället..
(Jag saknar supervältränade Hedda anno november 2010. Idag är f.ö. två år sedan jag hade åkpremiär på mina älskade fladderplank.)
I övrigt är livet lugnt. Pratade om det utgående Kyotoavtalet med Stefan Edman (mycket trevlig miljöexpert) i eftermiddags, vilket ledde till fyra fullskrivna a4 med anteckningar. Lycka till att krympa ner det till 1600 tecken artikel. Men det är morgondagens problem.
Helgen tillbringades i Stockholm - jag och bror gick och såg Husmaffians avskedsspektakel, vilket var trevligt även om jag föredrar Skrillex. Och på pendeln när jag skulle till mormor stötte jag på min kakätarkompis-in-crime, Anna. Världen är petit.
Mängden Val Thorens-feels jag har just nu är inte nådig, men jag biter ihop. Ska undersöka om någon korridorskompis har träningskläder jag kan låna så får jag bränna saknaden i löparspåret, helt enkelt.
Attor. :)
- - -
Dagens glädjeämnen: Att Superheroes of Stoke numera finns på iTunes, och att jag i egenskap av recensent på vår lilla lokaltidning kommer få tjuvkolla på det tre första avsnitten av julkalendern. Det ni!
(Och att det är Homeland ikväll. Fantanastiskt!!)![]()
En dryg månad kvar till skidpremiären.
Mängd försäsongsträning jag fått ihop än?
Obefintlig.
Det är mesigt att skylla på det västkustska vädret, jag vet, jag vet, men jag var tydligen puckad nog att inte plocka med mig träningskläder för vinterbruk senast jag var hemma, och att sticka ut och springa i två plusgrader och duggregn utan underställ känns faktiskt rätt korkat.
Förra veckan sprang jag faktiskt. (Och dog av träningsvärk dagen efter.)
Kanske ska låna Cajsas pilatesboll istället..
(Jag saknar supervältränade Hedda anno november 2010. Idag är f.ö. två år sedan jag hade åkpremiär på mina älskade fladderplank.)
I övrigt är livet lugnt. Pratade om det utgående Kyotoavtalet med Stefan Edman (mycket trevlig miljöexpert) i eftermiddags, vilket ledde till fyra fullskrivna a4 med anteckningar. Lycka till att krympa ner det till 1600 tecken artikel. Men det är morgondagens problem.
Helgen tillbringades i Stockholm - jag och bror gick och såg Husmaffians avskedsspektakel, vilket var trevligt även om jag föredrar Skrillex. Och på pendeln när jag skulle till mormor stötte jag på min kakätarkompis-in-crime, Anna. Världen är petit.
Mängden Val Thorens-feels jag har just nu är inte nådig, men jag biter ihop. Ska undersöka om någon korridorskompis har träningskläder jag kan låna så får jag bränna saknaden i löparspåret, helt enkelt.
Attor. :)
- - -
Dagens glädjeämnen: Att Superheroes of Stoke numera finns på iTunes, och att jag i egenskap av recensent på vår lilla lokaltidning kommer få tjuvkolla på det tre första avsnitten av julkalendern. Det ni!
(Och att det är Homeland ikväll. Fantanastiskt!!)
↧
Jag och datum alltså..
En av de jobbigaste sakerna med slutet av november är att det är en massa datum. Ja, alltså en massa datum som kan förknippas med saker så som:
Slutet av november kommer alltid att vara en jävla skitperiod, på ett eller annat sätt, och jag tänker låta det vara så. I grund och botten är det väldigt fint, trots den dystra utsidan. Det handlar om lycka. Lycka av att göra någonting som tilltalar mig på ett frustrerande, obegripligt vis.
Jag tänker nog för mycket, men en av många saker jag tänker på är ett citat av författaren John Green.
"Nördar får älska saker på ett o-ironiskt, entusiastiskt vis. Nördar får älska saker, alltså "hoppa-upp-och-ner-i-stolen-kan-inte-kontrollera-sig-själv"-älska saker.När folk kallar nördar för nördar säger de egentligen "Du gillar saker", vilket är en väldigt dålig förolämpning. Som att de skulle säga "du är för entusiastisk över att den mänskliga medvetenheten är ett mirakel."
Ja, jag tänker för mycket på saker som redan varit. Kombinationen nostalgiker och kalenderbitare måste få sitt utlopp någonstans, okej? Jag kommer alltid vakna den 20 januari och tänka att "idag är det x år sedan den där puderdagen" och alltid komma ihåg att vecka tio 2008 var veckan när jag verkligen började gilla djupsnö.
Men jag tänker att det är okej, för i grund och botten handlar det bara om att jag älskar någonting tillräckligt villkorslöst för att inte vilja släpa taget. Och även om det på sätt och vis suger att tänka på novemberpuder i ett regnigt Ljungskile när jag dessutom tillbringat hela dagen (verkligen hela dagen) i en källare framför ett trilskande InDesign och en artikel om Kyotoavtalet som blev för lång, så finns det alltid en solsida.
Jag minns ju.
Jag minns ju hur kul det var.
Jag vet hur mycket jag längtar.
Och seriöst, så mycket starkare drivkrafter än längtan finns det inte.
Avslutar i ologisk stil med tre bilder på temat Falla Ihop.
![]()
- Imorgon bitti för fyra år sedan åkte jag till Val d'Isère, och jag och CC lyssnade på Wuthering Heights i bilen på väg till Kastrup
- Idag för två år sedan åkte jag turistoffpist i ett folktomt försäsongs-Val Thorens.
- Idag för fem år sedan skrev jag ett väldigt resefebrigt inlägg om att jag inte alls hade resfeber, som logiskt nog avslutades med att jag räknade ner timmarna till avfärd.
- Idag för ett år sedan städade jag mitt dåvarande rum, som är en spegelvänd motsvarighet till det rummet jag bor i nu.
Slutet av november kommer alltid att vara en jävla skitperiod, på ett eller annat sätt, och jag tänker låta det vara så. I grund och botten är det väldigt fint, trots den dystra utsidan. Det handlar om lycka. Lycka av att göra någonting som tilltalar mig på ett frustrerande, obegripligt vis.
Jag tänker nog för mycket, men en av många saker jag tänker på är ett citat av författaren John Green.
"Nördar får älska saker på ett o-ironiskt, entusiastiskt vis. Nördar får älska saker, alltså "hoppa-upp-och-ner-i-stolen-kan-inte-kontrollera-sig-själv"-älska saker.När folk kallar nördar för nördar säger de egentligen "Du gillar saker", vilket är en väldigt dålig förolämpning. Som att de skulle säga "du är för entusiastisk över att den mänskliga medvetenheten är ett mirakel."
Ja, jag tänker för mycket på saker som redan varit. Kombinationen nostalgiker och kalenderbitare måste få sitt utlopp någonstans, okej? Jag kommer alltid vakna den 20 januari och tänka att "idag är det x år sedan den där puderdagen" och alltid komma ihåg att vecka tio 2008 var veckan när jag verkligen började gilla djupsnö.
Men jag tänker att det är okej, för i grund och botten handlar det bara om att jag älskar någonting tillräckligt villkorslöst för att inte vilja släpa taget. Och även om det på sätt och vis suger att tänka på novemberpuder i ett regnigt Ljungskile när jag dessutom tillbringat hela dagen (verkligen hela dagen) i en källare framför ett trilskande InDesign och en artikel om Kyotoavtalet som blev för lång, så finns det alltid en solsida.
Jag minns ju.
Jag minns ju hur kul det var.
Jag vet hur mycket jag längtar.
Och seriöst, så mycket starkare drivkrafter än längtan finns det inte.
Avslutar i ologisk stil med tre bilder på temat Falla Ihop.
 |
| #1 - Ramla till följd av utdraget lyckorus, med en baktung snowbladesåkare och en nationalpark i bakgrunden. |
 |
| #2 - Ramla till följd av värmeslag och ondsinta vänner som kastar snö på dig för att få dig att rulla ner i en glaciärsjö. |
 |
| #3 - Lägg dig ner och dö lite för att du är halvt bakfull, dålig på att åka snowboard och Jungeralm var sinnebilden av ispuckelhelvete. |
↧
Dagens bild
 |
| Foto: Sofia Andersson |
Skulle vilja spara den och teleportera den till Badgastein kring nyår, bara för att vara på den säkra sida.
Blower pow är fint i Ljungskile med, men liiite meningslöst.
Här finns ju som ingenstans att åka.
Nåja.. får skaffa mig en pulka tillsvidare.
↧
↧
Jag vill snabbspola
 |
| En i sammanhänget halvrelevant bild på Challa från en av alla barrundor förrförra vintern. Hej kompis! |
Eller så tror jag att jag har skrivit det ofta bara för att jag säger det ofta.
(Kram till mina fina klasskompisar som inte strypt mig i höst för att jag sagt "om xx dagar/veckor åker jag till Badgastein".)
Morötter. Överlevnad.
Jag räknar veckor och dagar för att lura hjärnan att det är snart.
Och nu är det snart.
Om en vecka vid den här tiden planerar jag att sitta på Häggis eller Wührers med en kall bärs i näven och mössan nerdragen över ögonen. Det är fakta.
Fick Snowroller i brevlådan idag, varken Challa eller jag har den på dvd, och eftersom de politiskt korrekta dvd-spelarna på bussarna vägrar ta brända dvd:er och jag blev pikad förra vintern (vaaah, haruinte Sällskapsresan, är inte det obligatoriskt för reseledare?) så har jag varit politiskt korrekt nog att införskaffa den.
Filmens neddimpande i brevlådan blev gnistan som tände min alpabstinens för fullt igen, och resten av dagen har jag skrivit packlista, hämtat saker från källaren, lyssnat på Baba O'Reiley, kollat favoritdelarna i Claim och Reasons, skruvat lite på mina bindningar, övervägt att sickla av sommarvallan... ja ni vet.
Helt icke-normalt beteende för någon som inte är skidtokig.
Och korrläst en kort text om tolvmannabackens öppningsdag åt en polare som aldrig stått på ett par skidor, vilket fick mig att inse att jag aldrig skulle kunna skriva en nyhetstext om skidåkning utan att få stryka typ hälften. Konsekvensen av att vara för insatt, eller vad det nu heter.
Grejen är att nu vill jag snabbspola. Okej, kanske stanna upp för Kalle Anka och Karl-Bertil, och för att jag vill träffa farmor en sväng eftersom jag ska vara i Stockholm typ hela våren, men i övrigt hade jag gärna snabbspolat till nästa fredag vid tolvsnåret.
Jag vill vara på väg. jag vill vara på väg så mycket att jag blir tokig.
Jag vill himla med ögonen över att behöva gå till liften (som alla som säsongat i Val Thorens förväntas göra när de åker någon annanstans), bli åksjuk för att jag satt mig onödigt långt bak i bussen till Sportgastein, köra dödsrace i den lite väl branta backen som jag inte minns namnet på ner till Angertal, dansa pjäxdans på Häggis och förhoppningsvis inte vara den inverterade puderguden i år igen utan faktiskt få nyttja det vita guldet och inte vara tvungen att åka hem när systemet väl öppnar upp.
Och jag vill göra det nu.
Inte om sex dagar.
Frohe weinachten!
↧
Vedur
Det vore onekligen ganska trevligt om slutet av den här väderleksrapporten stämde. Eller ännu hellre försköts en eller två dagar åt vänster.
(Med reservation för att jag jinxar allt nu – jag är trots allt den inverterade puderguden. Deppen i att inse att jag inte åkte en enda dag på Kurona förra vintern. Hoppas på bättre tur i år.)
Attor.
↧
Avd. hålla tummarna
Så om Snowforecast säger totalt 5 cm till och med nästa fredag och Yr säger omkring en halvmeter onsdag-fredag nästa vecka, då tror vi på Yr va?
snällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnälla
snällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnälla
↧
Så går ännu ett år av våra liv och kommer aldrig åter.
Först och främst: jag ber om ursäkt för den farbror Melkerska rubriken men den kändes rätt.
I övrigt: jag betvivlar starkt att jag kommer uppdatera bloggen under nyårsveckan, så varsågod: ett tidsinställt inlägg.
Skidåret 2012 gick i resandets tecken. Aldrig förr har jag avverkat så många buss- och tågtimmar på bara några månader, men det var ändå värt det.
Några höjdpunkter utan inbördes ordning:
/Hedda
I övrigt: jag betvivlar starkt att jag kommer uppdatera bloggen under nyårsveckan, så varsågod: ett tidsinställt inlägg.
Skidåret 2012 gick i resandets tecken. Aldrig förr har jag avverkat så många buss- och tågtimmar på bara några månader, men det var ändå värt det.
Några höjdpunkter utan inbördes ordning:
- Turistoffpist i Val d'Isére/Tignes. Man tager vad man haver, så att säga. Men konstaterar även att min personliga trygghetskänsla ökar markant om jag har varit någonstans en längre tid och vet hur snöandet/lavinfaran betett sig under vintern.
Jag blir helt enkelt mer vaksam och mindre benägen att ens överväga risker som veckis. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt men så är det. - Återse Pissaillas och diverse fulåkningsbackar i Tignes. Pissaillas i solsken är (och kommer nog alltid att vara) ett av mina paradis. Plus i kanten för att restaurangen har självbetjäningsvarmchoklad, och perfekt terrass.
- Alla människor jag träffat. Extra cred till bästa rummet i Tignes, Skiweekgänget och Rollinsnowfolk.
- Morgonåkning i Vemdalen. Tjugofem minus och en så gott som kollektiv baksmälla medförde folktom manchester. Bara att tacka och ta emot.
- Åka skoter och pistmaskin. Seriöst. Jag var som en femåring på julafton, men det var löjligt kul. Alla borde få sitta i en sån där låda bakom en skoter och fara fram mellan snötyngda granar under en himmel som är sådär stjärnklar som den aldrig blir i städer.
- "Komma hem" – dvs åka till Val Thorens, och känna att allting bara blir bra igen. Finns ingenting som pusslar ihop mig så bra som den där betonghålan. Perfekt solskensvecka på sportlovet, lagom soft jobb/festvecka på påsk. C'est bon.
- Få sova i chaufförernas sovskåp efter ett dygns bussresa. Min rygg vart oändligt tacksam.
- Min otajming med snön.
- Macken utanför Albertville som segar med att öppna på pin kiv när det står folk från två fulla bussar och väntar och klockan är sju på morgonen. Avdelningen för fransmän som lever upp till fördomar.
- Afterskin, eller bristen på, på Tango. Öppet brev till Pontus Langley: Gör om, gör rätt. (Gör som ni gjorde innan, helt enkelt. *gnolar på Seven Nation Army och viftar med en immig ölkanna*)
- Estavayer. Schweizerfranc i växel, evighetsköer och bara allmänt onajs plats.
- PUDER!
- PUDER!
- PUDER!
- Att jag ska lyckas pussla in mer skidåkning än den enda vecka jag lyckats ordna hittills.
/Hedda
↧
↧
Rubriktorka
Igår hoppade jag i en halvfärdig foampit. Har även åkt skidor, övervägt en karriär som tjäderjägare, druckit öl och haft det allmänt trevligt.
Idag vart jag dock däckad i nån sorts feber/flunsa light så barrundan får se sig som dissad om det ska finnas någon chans att jag orkar upp på berget imorgon. Lyckades iallafall pricka in den dimmigaste dagen att vara sjuk på så det är utifrån förutsättningarna helt okej. Enligt rapporter från rumskompisar så missade jag ingenting, och det har bara snöat några centimeter.
Nu: film och godis. Man får göra vad man kan för att hålla sig på humör.
Idag vart jag dock däckad i nån sorts feber/flunsa light så barrundan får se sig som dissad om det ska finnas någon chans att jag orkar upp på berget imorgon. Lyckades iallafall pricka in den dimmigaste dagen att vara sjuk på så det är utifrån förutsättningarna helt okej. Enligt rapporter från rumskompisar så missade jag ingenting, och det har bara snöat några centimeter.
Nu: film och godis. Man får göra vad man kan för att hålla sig på humör.
↧
Filmmusik
Detta inlägg publiceras i efterhand eftersom jag inte hade tid att skriva det förrän nu.
Jag vet inte om ni har sett den, men Love Actually. Det är antagligen den mest kompletta romantiska komedin sedan ungefär en kvart innan tidernas morgon. Och den har egentligen inte så mycket med saken att göra, mer än att den - som så många andra filmer gjorda från typ 1998 och framåt - har ett väldigt bra soundtrack. Både de obligatoriska poplåtarna och själva scoret.
Han som står för pianoplinket i Love Actually heter Craig Armstrong, och det finns en bit av det som heter Glasgow Love Theme, som är sådär stillsamt filmpianovacker som bara filmpianon kan vara.
Det senaste typ året har jag verkligen gått loss och börjat lyssna mycket på filmmusik, och sätter man min iPod på blanda dyker det förr eller senare upp någonting som fyller hjärnan med minnesbilder av hobbitar, piratskepp eller ja, ni fattar.
Egentligen ville jag mest säga att Glasgow Love Theme är väldigt väldigt fint. Och att det är extra fint i kombination med att himlen i Stockholm aldrig blir svart, och att det faller lappvantar ner genom gatljuset som går att fånga på tungan även om alla som passerar tror att man är knäpp.
Spotifya (sämsta verbet någonsin?) den. Det är värt besväret.
Jag vet inte om ni har sett den, men Love Actually. Det är antagligen den mest kompletta romantiska komedin sedan ungefär en kvart innan tidernas morgon. Och den har egentligen inte så mycket med saken att göra, mer än att den - som så många andra filmer gjorda från typ 1998 och framåt - har ett väldigt bra soundtrack. Både de obligatoriska poplåtarna och själva scoret.
Han som står för pianoplinket i Love Actually heter Craig Armstrong, och det finns en bit av det som heter Glasgow Love Theme, som är sådär stillsamt filmpianovacker som bara filmpianon kan vara.
Det senaste typ året har jag verkligen gått loss och börjat lyssna mycket på filmmusik, och sätter man min iPod på blanda dyker det förr eller senare upp någonting som fyller hjärnan med minnesbilder av hobbitar, piratskepp eller ja, ni fattar.
Egentligen ville jag mest säga att Glasgow Love Theme är väldigt väldigt fint. Och att det är extra fint i kombination med att himlen i Stockholm aldrig blir svart, och att det faller lappvantar ner genom gatljuset som går att fånga på tungan även om alla som passerar tror att man är knäpp.
Spotifya (sämsta verbet någonsin?) den. Det är värt besväret.
↧
Man har inte roligare än man gör sig - Upplands Väsby POW
"Det har snöat hela dagen, det är helt sjukt," sa mannen i en för uttalandet väldigt sportig jacka till sin samtalspartner när jag halk-sprang förbi på väg mot Mariatorgets t-banenedgång.
Sjukt vet jag inte, vi bort trots allt i Sverige, men snöat har det. Och jag skyndade mig som ett jäkla jehu för att hinna hem. Jag hade någon sorts plan om att hinna med lite kvällsåkning i Väsjöbacken – en nätt liten tur med kollektivtrafiken, sisådär 56 minuter enkel väg (heja Upplands Väsby - lagom långt från allt, lite som Falkenberg eller Ljungskile) – men det gick inget vidare.
Ni förstår, om det ramlar ner en decimeter blower pow så slutar saker i den här staden (läs: det här länet) att fungera. Typ kollektivtrafiken.
Så istället för att hinna hem och byta om till skidprylar och dra till Täby åt jag en Snickers på en allt trängre perrong 15/16 och var glad att jag inte valt att ta tåget från Södra, eftersom det var där stoppet tydligen var.
Jag kom hem iallafall, fyrtio minuter försenad. Frågade snällt damen i kassan på ICA om det fanns någon pulkabacke i närheten, och hon tittade konstigt på mig och sa att jodå, det finns ett vid dagiset bakom knuten.
Jag tackade för tipset, och förklarade att jag var nyinflyttad och att man måste passa på och leka medan man kan. Hon tittade konstigt på mig.
Det gjorde inte Linn och Jessica, men de skrattade när jag plockade på mig alla skidgrejorna för att gå ut och ta mig an en pytteliten kulle med uppskattningsvis fyra meters fallhöjd.
Plan ett var att bygga ett hopp och göra någonting åt mina obefintliga jibbskills, men snön var alldeles för fluffig. Istället roade jag mig med att spåra upp hela kullen – fyra, möjligen fem svängar åt gången – och bli tittad konstigt på av folk som gick förbi.
Det händer nämligen inte så mycket i Upplands Väsby på kvällarna. Det är en sovstad, tror jag. Med undantag för Maraboufabriken, möjligtvis. Här inträffar någon enstaka hundpromenad, och en och annan översocial jäkel som inte riktigt fattar när man med kroppsspråk försöker förmedla "jag vill inte prata med eller gå bredvid dig", men annars är här tomt.
Ingen är ute och åker pjäxdjup, toklätt nysnö i den lokala pulkabacken i alla fall.
Utom jag.
Och det var kul.
Mängdmässigt fick jag mer pow ikväll än under nästan hela förra vintern.
Synd bara att det var fyra svängar i taget, men som sagt – man har aldrig roligare än man gör sig. Och jag har kul.
Slänger in några chillbilder från Badgastein också. Bara för att jag har lite abstinens. Men jag får åka snart igen.. ska till Schweiz nästa vecka, men mer om det i ett senare inlägg.
Nu ska jag sova. Tänker inte missa några fjantiga tåg imorgon. Sådeså.
Dagens låt: Julie Fowlis - Touch The Sky (ni som inte har sett Brave, lyssna åtminstone på den här)
Sjukt vet jag inte, vi bort trots allt i Sverige, men snöat har det. Och jag skyndade mig som ett jäkla jehu för att hinna hem. Jag hade någon sorts plan om att hinna med lite kvällsåkning i Väsjöbacken – en nätt liten tur med kollektivtrafiken, sisådär 56 minuter enkel väg (heja Upplands Väsby - lagom långt från allt, lite som Falkenberg eller Ljungskile) – men det gick inget vidare.
Ni förstår, om det ramlar ner en decimeter blower pow så slutar saker i den här staden (läs: det här länet) att fungera. Typ kollektivtrafiken.
Så istället för att hinna hem och byta om till skidprylar och dra till Täby åt jag en Snickers på en allt trängre perrong 15/16 och var glad att jag inte valt att ta tåget från Södra, eftersom det var där stoppet tydligen var.
Jag kom hem iallafall, fyrtio minuter försenad. Frågade snällt damen i kassan på ICA om det fanns någon pulkabacke i närheten, och hon tittade konstigt på mig och sa att jodå, det finns ett vid dagiset bakom knuten.
Jag tackade för tipset, och förklarade att jag var nyinflyttad och att man måste passa på och leka medan man kan. Hon tittade konstigt på mig.
Det gjorde inte Linn och Jessica, men de skrattade när jag plockade på mig alla skidgrejorna för att gå ut och ta mig an en pytteliten kulle med uppskattningsvis fyra meters fallhöjd.
Plan ett var att bygga ett hopp och göra någonting åt mina obefintliga jibbskills, men snön var alldeles för fluffig. Istället roade jag mig med att spåra upp hela kullen – fyra, möjligen fem svängar åt gången – och bli tittad konstigt på av folk som gick förbi.
Det händer nämligen inte så mycket i Upplands Väsby på kvällarna. Det är en sovstad, tror jag. Med undantag för Maraboufabriken, möjligtvis. Här inträffar någon enstaka hundpromenad, och en och annan översocial jäkel som inte riktigt fattar när man med kroppsspråk försöker förmedla "jag vill inte prata med eller gå bredvid dig", men annars är här tomt.
Ingen är ute och åker pjäxdjup, toklätt nysnö i den lokala pulkabacken i alla fall.
Utom jag.
Och det var kul.
Mängdmässigt fick jag mer pow ikväll än under nästan hela förra vintern.
Synd bara att det var fyra svängar i taget, men som sagt – man har aldrig roligare än man gör sig. Och jag har kul.
 |
| Ehm.. ja? |
 |
| The kulle. |
Nu ska jag sova. Tänker inte missa några fjantiga tåg imorgon. Sådeså.
 |
| Challa, bättre människa finns typ inte. |
 |
| Grabbarna grus pausar i solen i Sportgastein. |
 |
| Michelingubbejackorna, Linis och Challa uppe på Stubben. Och random lång dude. |
 |
| Skrynkelfejs, |
Dagens låt: Julie Fowlis - Touch The Sky (ni som inte har sett Brave, lyssna åtminstone på den här)
↧
Bloggar istället för att packa
Om sju timmar tar jag bussen till stationen för vidare färd mot Arlanda. Åtta minuter, värsta jättelänge.
Nej men seriöst, ibland är det bra att bo i Upplands Väsby. Gott om tid att grubbla på pendeltåget in till stan och föredömligt nära till flygplatsen vilket i sin tur leder till att jag bara behöver gå upp en kvart tidigare än vanligt.
Tänkte även lyxa och käka frukost på flygplatsen efter att jag har checkat in istället för att trycka i mig några stressiga mackor här hemma.
Ibland får man unna sig. Jag kan säga att det är en del av uppladdningen eller nåt.
Då kanske du undrar uppladdning inför vad?
Jadu, det vet jag knappt själv.
Via lite slump, lite flyt och lite allmän galenskap har det blivit så att jag ska åka Infernorennen i Mürren, Schweiz, på lördag. Jag som aldrig har åkt i bana någonsin ever.
Men jag tänker såhär - det är störtlopp, dvs jag kan i princip svänga var jag vill, när jag vill, och ingen kan tvinga mig att åka fortare än vad jag känner mig bekväm med.
Dessutom har jag en teori om att en bana som är drygt en och en halv mil lång och har en fallhöjd på nästan 2000 meter inte kan vara så himla brant, och man räknar lite på genomsnitt och procent. I och för sig är jag riktigt usel på matte men ingen har motbevisat mig (än).
Och ännu ett infall av oklar matte borde innebära att det krävs en snitthastighet på 30 kilometer i timmen för att klara av loppet på en halvtimme (vilket jag satt som personligt mål, helt utan förkunskap eller en aning om hur banan ser ut). Trettio knyck är inte jättefort. Det är typ så fort jag cyklar.
Ärligt så tror jag att det jobbiga kan bli att orka stå och glida och våga ge fan i att svänga. Satsar på brutal träningsvärk i låren på söndag helt enkelt.
Nu ska jag duscha och packa det sista. Får se om jag har internet i Schweiz, annars hörs vi när jag är hemma igen.
Puss hej, bloggen!
/HB
Nej men seriöst, ibland är det bra att bo i Upplands Väsby. Gott om tid att grubbla på pendeltåget in till stan och föredömligt nära till flygplatsen vilket i sin tur leder till att jag bara behöver gå upp en kvart tidigare än vanligt.
Tänkte även lyxa och käka frukost på flygplatsen efter att jag har checkat in istället för att trycka i mig några stressiga mackor här hemma.
Ibland får man unna sig. Jag kan säga att det är en del av uppladdningen eller nåt.
Då kanske du undrar uppladdning inför vad?
Jadu, det vet jag knappt själv.
Via lite slump, lite flyt och lite allmän galenskap har det blivit så att jag ska åka Infernorennen i Mürren, Schweiz, på lördag. Jag som aldrig har åkt i bana någonsin ever.
Men jag tänker såhär - det är störtlopp, dvs jag kan i princip svänga var jag vill, när jag vill, och ingen kan tvinga mig att åka fortare än vad jag känner mig bekväm med.
Dessutom har jag en teori om att en bana som är drygt en och en halv mil lång och har en fallhöjd på nästan 2000 meter inte kan vara så himla brant, och man räknar lite på genomsnitt och procent. I och för sig är jag riktigt usel på matte men ingen har motbevisat mig (än).
Och ännu ett infall av oklar matte borde innebära att det krävs en snitthastighet på 30 kilometer i timmen för att klara av loppet på en halvtimme (vilket jag satt som personligt mål, helt utan förkunskap eller en aning om hur banan ser ut). Trettio knyck är inte jättefort. Det är typ så fort jag cyklar.
Ärligt så tror jag att det jobbiga kan bli att orka stå och glida och våga ge fan i att svänga. Satsar på brutal träningsvärk i låren på söndag helt enkelt.
Nu ska jag duscha och packa det sista. Får se om jag har internet i Schweiz, annars hörs vi när jag är hemma igen.
Puss hej, bloggen!
/HB
↧
↧
Betraktelser från ISPO
- Bästa montergodiset – 8848. Dumle for the win.
- Fulsnyggast reklampryl – DPS' knallröda traktorbondekepsar.
- Mest höhö-iga tröjtryck – The North Face "Size Matters".
- Facepalm – alla former av motoriserade long/skateboards.
- Tråkpåsar – fotoförbud även för press hos vissa tillverkare. (*host* Armada *host*)
- Bästa montermaten – wienerkorv och kringlor (oklar kombo) hos Völkl/Marker.
- Penisförlängare – Völkl Katana i kolfiber.
- Myller – DC/Quiksilver/fem-sex andra mindre märkens gemensamma monter. Suck..
- Oväntad reklam – Sweetlogga på ölen. Wtf?!
- Inte vatten – Vätskan i kemirören hos POC.
↧
Om prylar och självförtroende
Alltså, jag har ett så himla ambivalent förhållande till mina kära materialsporter.
Det bär mig emot på ett sätt, att lägga ut tusentals kronor på någonting som är förbrukningsvara, dåligt för miljön, dyrt och som jag kanske inte ens egentligen handen på hjärtat behöver.
Men samtidigt är det en förutsättning för att hålla på.
Visst, klart man kan vara duktig och ha ett par skidor som funkar till allt, eller som man av nödtvång lär sig hantera i alla situationer. Men har man väl slagit av från den vägen är det så svårt att gå tillbaka.
Jag har två par lagg som jag använder i nuläget. Ett par normalsmala och ett par tokbreda. Det funkar bra. Jag får inte använda de breda så ofta som jag hade velat, men som mitt liv är ordnat just nu är jag glad att jag hinner åka alls, så jag ska inte klaga.
Problemet är när det dyker upp något som kan fylla en materiell lucka som jag liksom försökt att ignorera.
Det är helt enkelt inte logiskt att ha ett par 90mm breda parklagg och ett par Kuro när man åker skidor med ojämna mellanrum och aldrig vet vilka förhållanden det är i förväg.
Drömpudret lyser nästan alltid med sin frånvaro. (Eftersom jag är den inverterade puderguden.) Parklaggen är för smala och ostabila för skräpsnö, hur mycket jag än försöker blir det inte särskilt kul.
In på scen: skidtest.
Plats: Hammarbybacken, denna snöklädda slagghög som med lite envishet är säkert tjugofem svängar lång.
Tanken var att jag skulle prova dem för att jag verkligen inte trodde att jag skulle gilla dem.
Korkat Hedda, mycket korkat.
Tanken var inte alls att jag skulle
1. Hitta ett litet hopp precis jämte liften och köra varv på varv på varv.
2. Göra detta på ett par skidor som tuggade skräpsnö som om det vore jag vet inte vad och detta utan att ge mig ont i fötterna pga inte samarbetar bra med mina pjäxor.
Eh ja, så att om någon har femtusen som ligger och skräpar, kan jag få ett par Armada TST 183 då?
Nähä? Okej då..
Alltid värt att fråga.
Men damn vad de laggen gjorde med mitt självförtroende, det var inte nådigt. Och jag har inte åkt så bra på hela vintern. Bara hämningslöst fullt ös. Teknik är faktiskt sekundärt ibland.
Det bär mig emot på ett sätt, att lägga ut tusentals kronor på någonting som är förbrukningsvara, dåligt för miljön, dyrt och som jag kanske inte ens egentligen handen på hjärtat behöver.
Men samtidigt är det en förutsättning för att hålla på.
Visst, klart man kan vara duktig och ha ett par skidor som funkar till allt, eller som man av nödtvång lär sig hantera i alla situationer. Men har man väl slagit av från den vägen är det så svårt att gå tillbaka.
Jag har två par lagg som jag använder i nuläget. Ett par normalsmala och ett par tokbreda. Det funkar bra. Jag får inte använda de breda så ofta som jag hade velat, men som mitt liv är ordnat just nu är jag glad att jag hinner åka alls, så jag ska inte klaga.
Problemet är när det dyker upp något som kan fylla en materiell lucka som jag liksom försökt att ignorera.
Det är helt enkelt inte logiskt att ha ett par 90mm breda parklagg och ett par Kuro när man åker skidor med ojämna mellanrum och aldrig vet vilka förhållanden det är i förväg.
Drömpudret lyser nästan alltid med sin frånvaro. (Eftersom jag är den inverterade puderguden.) Parklaggen är för smala och ostabila för skräpsnö, hur mycket jag än försöker blir det inte särskilt kul.
In på scen: skidtest.
Plats: Hammarbybacken, denna snöklädda slagghög som med lite envishet är säkert tjugofem svängar lång.
Tanken var att jag skulle prova dem för att jag verkligen inte trodde att jag skulle gilla dem.
Korkat Hedda, mycket korkat.
Tanken var inte alls att jag skulle
1. Hitta ett litet hopp precis jämte liften och köra varv på varv på varv.
2. Göra detta på ett par skidor som tuggade skräpsnö som om det vore jag vet inte vad och detta utan att ge mig ont i fötterna pga inte samarbetar bra med mina pjäxor.
Eh ja, så att om någon har femtusen som ligger och skräpar, kan jag få ett par Armada TST 183 då?
Nähä? Okej då..
Alltid värt att fråga.
Men damn vad de laggen gjorde med mitt självförtroende, det var inte nådigt. Och jag har inte åkt så bra på hela vintern. Bara hämningslöst fullt ös. Teknik är faktiskt sekundärt ibland.
↧
Funderingar kring världscupen – ett sätt att försöka förtränga min bortlängtan.
Hur bestämmer man vilka orter som ska få arrangera världscuptävlingar?
Som jag förstått det så finns det ett par olika faktorer som spelar in.
Den oftast återkommande franska världscuptävlingen, Critérium de la Premiere Neige i Val d'Isère har på damsidan nästan uteslutande bara haft fartgrenar, så med ett starkt lag på tekniksidan är det vettigt att Frankrike får ta hand om några SL- och GS-tävlingar också. Dessutom ligger orterna nära varandra (så länge det inte blir snöstorm och vägen stänger) och det är lätt att pussla in dem med bara någon dags mellanrum innan juluppehållet.
Däremot tycker jag att det är lite märkligt att Meribel också tagit sig in på världscupschemat. Varför?
Samtliga VC-tävlingar som går i Frankrike denna säsongen går på stora orter som ligger i Savoie. Val d'Isére har tradition och anor men Courchevel och Meribel är mer kända som semesterparadis än orter med stark alpin tävlingstradition. Dessutom hör de bägge till samma skidsystem. Borde det inte vara av intresse för fransmännen själva att sprida ut tävlingarna istället för att koncentrera dem till en väldigt kompakt och redan turistiskt exponerad region? Det skulle kunna haft något att göra med att Annecy var en av kandidaterna till vinter-OS 2018 men det blev ju inte av.
En snabbkoll på de franska alpina landslagen visar att fler åkare kommer från till exempel Isère (regionen, inte orten) och Haute-Savoie än Savoie så det borde inte ha med stjärnors hemorter att göra heller.
På herrsidan är visserligen Alexis Pinturault från Courchevel men där tävlar inte herrarna.
2015 ska Meribel arrangera världscupfinalerna, dvs samtliga grenar på både dam- och herrsidan kommer köras där i mitten av mars.
Say what?
För den som inte är lika fastklistrad vid Vinterstudion som jag så kan jag meddela att backen damerna körde störtlopp i idag är rätt snäll. Ingen Cortina direkt, och jag förstår inte hur herrarnas störtlopp ska bli tillräckligt svårt – enda skillnaden är att de startar från toppen av Roc de Fer istället för på kammen där backen vänder ner i fallinjen.
Jag har åkt ganska mycket på just den sidan av Meribel, och det är mer gemytligt än skrämmande. Visst, en störtloppsbacke behöver inte vara skräms-brant eftersom det faktum att åkarna inte svänger lika mycket som en normal, fulåkande (närmst-gubben-vinner) bummare påverkar farten en hel del. Men ändå.. störtlopp i Meribel känns lite.. klent?
Jag vet att jag alltid jämför allting som handlar om branthet och isighet och allmän jävlighet med Face, herrarnas VM- och OS-backe i Val d'Isère men det finns anledningar till det. När man går över kanten där och har i runda slängar åttahundra meter fallhöjd rakt ner till byn framför sig, då är man inte kaxig. Det är inte gemytligt. Det går inte att ligga på skär hela tiden, åker man Face innan den bli en odräglig puckelpist (innan lunch, typ) handlar det mer om att överhuvudtaget kunna hålla ner farten än att åka snyggt.
På en skrämselskala skulle jag sortera så här:
På rak arm skulle jag faktiskt säga nej. Combe Vallon har längden och fallhöjden men ligger helt fel rent logistiskt. Grande Rosiere är brant men ligger på solsidan som brukar vara vårslask från mitten av januari, och dessutom är flaskhalsen ner till Mottaret från den sidan något av det sjukaste som finns. Skuggsidan ovanför Mottaret är inte tillräckligt brant, och solsidan ovanför Meribel är ett enda stort barnområde/knöggelmecka.
Egentligen skulle väl en backe som Jockeys i Courchevel, eller Lacroix i Menuires (om den inte hade mynnat ut i den knöggligaste av knöggelbackar) vara bättre, men det är ju det där med logistiken.
Summan av kardemumman: Tre Dalarna är världens största helt sammanhängande skidområde men är fascinerande nog i avsaknad av en ordentlig störtloppsbacke.
Nu har ju FIS godkänt Meribel så vem är jag egentligen att argumentera, men jag vidhåller att det är intressant. Och, jag är inte alls negativ till den plötsliga explosionen av världscuptävlingar i Frankrike. De har åkare nog att motivera det, och jag personligen tycker att det är jättetrevligt när det händer saker på platser jag gillar. Jag är bara nyfiken på hur resonemanget går kring valet av orter.
Hur mycket är olika faktorer värda?
Vad krävs för att en ort ska förlora sin/sina tävlingar?
Någon som vet?
On a sidenote: Att sitta i ett gråmulet Upplands Väsby och se knallsolen i Meribel på teve hamnar plågsamt högt upp på min personliga skala över saker som klassas som självplågeri. Kul med skrällvinst förresten.
Som jag förstått det så finns det ett par olika faktorer som spelar in.
- Historien: Man stryker inte Wengen, Kitzbühel, Alta Badia eller Schladming bara sådär. Tradition spelar roll, särskilt i de centralt belägna alpländerna.
- Åkarna: Bra hemmaåkare drar publik. Publik = sponsorer = pengar. Ett av de tydligaste exemplen är slalomtävlingarna i Zagreb. Damtävlingen fick världscupstatus 2005 baserat på Janica Kostelics framgångar under OS 2002. 2008 blev även herrtävlingen en världscuptävling. Frågan är hur länge Zagreb får behålla världscupen efter att Ivica lägger av. Som jag ser det krävs antingen en ny kroatisk stjärna, eller möjligen någon från ett grannland, för att dra tillräckligt med publik och därigenom pengar och sponsorer.
- Planeringen: Enda chansen för nordamerikanska orter att få världscuptävlingar är i november, alternativt finalerna i mars. Touren drar bara över Atlanten en gång per säsong för att undvika jetlag och långa resor. Dessutom är snöläget oftast bättre i Nordamerika än Europa i november.
Den oftast återkommande franska världscuptävlingen, Critérium de la Premiere Neige i Val d'Isère har på damsidan nästan uteslutande bara haft fartgrenar, så med ett starkt lag på tekniksidan är det vettigt att Frankrike får ta hand om några SL- och GS-tävlingar också. Dessutom ligger orterna nära varandra (så länge det inte blir snöstorm och vägen stänger) och det är lätt att pussla in dem med bara någon dags mellanrum innan juluppehållet.
Däremot tycker jag att det är lite märkligt att Meribel också tagit sig in på världscupschemat. Varför?
Samtliga VC-tävlingar som går i Frankrike denna säsongen går på stora orter som ligger i Savoie. Val d'Isére har tradition och anor men Courchevel och Meribel är mer kända som semesterparadis än orter med stark alpin tävlingstradition. Dessutom hör de bägge till samma skidsystem. Borde det inte vara av intresse för fransmännen själva att sprida ut tävlingarna istället för att koncentrera dem till en väldigt kompakt och redan turistiskt exponerad region? Det skulle kunna haft något att göra med att Annecy var en av kandidaterna till vinter-OS 2018 men det blev ju inte av.
En snabbkoll på de franska alpina landslagen visar att fler åkare kommer från till exempel Isère (regionen, inte orten) och Haute-Savoie än Savoie så det borde inte ha med stjärnors hemorter att göra heller.
På herrsidan är visserligen Alexis Pinturault från Courchevel men där tävlar inte herrarna.
2015 ska Meribel arrangera världscupfinalerna, dvs samtliga grenar på både dam- och herrsidan kommer köras där i mitten av mars.
Say what?
För den som inte är lika fastklistrad vid Vinterstudion som jag så kan jag meddela att backen damerna körde störtlopp i idag är rätt snäll. Ingen Cortina direkt, och jag förstår inte hur herrarnas störtlopp ska bli tillräckligt svårt – enda skillnaden är att de startar från toppen av Roc de Fer istället för på kammen där backen vänder ner i fallinjen.
Jag har åkt ganska mycket på just den sidan av Meribel, och det är mer gemytligt än skrämmande. Visst, en störtloppsbacke behöver inte vara skräms-brant eftersom det faktum att åkarna inte svänger lika mycket som en normal, fulåkande (närmst-gubben-vinner) bummare påverkar farten en hel del. Men ändå.. störtlopp i Meribel känns lite.. klent?
Jag vet att jag alltid jämför allting som handlar om branthet och isighet och allmän jävlighet med Face, herrarnas VM- och OS-backe i Val d'Isère men det finns anledningar till det. När man går över kanten där och har i runda slängar åttahundra meter fallhöjd rakt ner till byn framför sig, då är man inte kaxig. Det är inte gemytligt. Det går inte att ligga på skär hela tiden, åker man Face innan den bli en odräglig puckelpist (innan lunch, typ) handlar det mer om att överhuvudtaget kunna hålla ner farten än att åka snyggt.
På en skrämselskala skulle jag sortera så här:
- Face de Bellevarde – motivering: se ovan.
- Rhone-Alpes – damernas VM-backe i Val d'Isère, för att den är så smal på slutet och konvex och konstant isig i början.
- Oreiller-Killy – störtloppsbacken som går ner till La Daille, för att den har några luriga krön och går i skogen. Svårt med framförhållningen alltså.
- Infernorennen – för att de svåra bitarna är utspridda mellan glidpartier och stakning.
- Störtloppet i Åre – traumatiska barndomsminnen. Mer om det en annan gång.
- Varierande antal backar som uppfyller minst 2,5 av följande kriterier: brant, isig, överbefolkad, dåligt ljus, pucklar, smal, skymd sikt.
- Grand Duc + Stade – Backen i Meribel. Missförstå mig rätt, den är inte mesig, men den är heller inte jobbigt. Det är en backe som är kul att åka, särskilt på lördagar när det inte är trängsel och det går att carva ner armbågarna i backen. Jag har väl bara en inneboende förväntan att allt som är skådeplats för skidvärldens formel ett ska vara sånt som jag faktiskt helst inte åker i.
På rak arm skulle jag faktiskt säga nej. Combe Vallon har längden och fallhöjden men ligger helt fel rent logistiskt. Grande Rosiere är brant men ligger på solsidan som brukar vara vårslask från mitten av januari, och dessutom är flaskhalsen ner till Mottaret från den sidan något av det sjukaste som finns. Skuggsidan ovanför Mottaret är inte tillräckligt brant, och solsidan ovanför Meribel är ett enda stort barnområde/knöggelmecka.
Egentligen skulle väl en backe som Jockeys i Courchevel, eller Lacroix i Menuires (om den inte hade mynnat ut i den knöggligaste av knöggelbackar) vara bättre, men det är ju det där med logistiken.
Summan av kardemumman: Tre Dalarna är världens största helt sammanhängande skidområde men är fascinerande nog i avsaknad av en ordentlig störtloppsbacke.
Nu har ju FIS godkänt Meribel så vem är jag egentligen att argumentera, men jag vidhåller att det är intressant. Och, jag är inte alls negativ till den plötsliga explosionen av världscuptävlingar i Frankrike. De har åkare nog att motivera det, och jag personligen tycker att det är jättetrevligt när det händer saker på platser jag gillar. Jag är bara nyfiken på hur resonemanget går kring valet av orter.
Hur mycket är olika faktorer värda?
Vad krävs för att en ort ska förlora sin/sina tävlingar?
Någon som vet?
On a sidenote: Att sitta i ett gråmulet Upplands Väsby och se knallsolen i Meribel på teve hamnar plågsamt högt upp på min personliga skala över saker som klassas som självplågeri. Kul med skrällvinst förresten.
↧
Logistiken är inte min vän
Jag skulle verkligen behöva åka skidor på riktigt en gång till i vinter.
Frågan är hur.
Det är mycket i livspusslet framöver.
Livspusslet suger.
Frågan är hur.
Det är mycket i livspusslet framöver.
Livspusslet suger.
↧
↧
Kevingate i bloggformat också.
Till er som hittar in på min blogg via Freeride– ursäkta dubbelposten. Följande krönika publicerades den 27 februari, och är en väldigt städad och resonerande version av mina personliga åsikter i frågan. Faktum är att jag blir mer och mer förbannad varje gång jag läser det här, inte så mycket på grund av vad grabben ifråga gjort utan på att vi lever i ett samhälle där vissa fortfarande tycker att det är okej att bete sig så här.
Landslagsåkare är skyldiga att tänka på vad de skriver.
Kevin Bäckström har fått lämna snowboardlandslaget. Orsaken: ett hatiskt blogginlägg och lättklädda bilder på tjejer på Instagram. Är det rimligt att kräva att idrottare ska bete sig på ett visst sätt på sociala medier?
Vid det här laget har nog de flesta hört att Kevin Bäckström blivit kickad från snowboardlandslaget. Eller uppmanad att omedelbart lämna sin plats, som det heter på byråkratiska.
Orsaken: att han publicerat bilder och text på sina sociala medier som strider mot förbundets värderingar.
Är det inte lite hårt, att ta ifrån en tjugoåring en landslagsplats som mycket väl kan leda till OS i Sochi nästa år, för att han tagit till personangrepp i ett blogginlägg och publicerat bilder på halvnakna tjejer? En vinter när #näthat seglat upp på var och varannan löpsedel? (Hör ni min sarkasm?)
Nej. Det är inte hårt. Jag förstår att förbundsfolket reagerar. Inte minst efter att ett strippklubbsbesök i höstas, där Kevin var en av de inblandade, ledde till värdegrundsdiskussioner inom landslaget och samtal med samtliga åkare kring vad det innebär att vara en förebild. Han fick en varning. Han ignorerade den.
Som landslagsåkare representerar man inte bara sina personliga sponsorer utan ett helt land, och det ser inte bra ut för snowboardlandslaget om Kevin Bäckström postar förlegade sexskämt och attackerar journalister, ens på sina egna sociala mediekanaler. Punkt.
Det sänder ut signaler till hans följare att det är okej att bete sig så, att skratta åt något som är nedsättande, för att det är maskerat som skämt.
Grejen är att det inte bara är Kevin Bäckströms fel. Inte i grund och botten.
I grunden handlar det om en höhö-mentalitet och kvinnosyn som inte är det minsta unik för actionsportvärlden, utan finns lite varstans i samhället, och den kommer tyvärr inte ändras för att en kille mister sin landslagsplats.
Den kommer ändras för att tillräckligt många, tjejer som killar, fattar att det går en gräns mellan att tycka att någon är snygg och att se någon som ett objekt, och även säger ifrån när "humorn" slutar vara rolig.
Det är skillnad på att skämta med sina nära vänner i ett sammanhang där alla egentligen vet vad som gäller eller är underförstått, och att posta något som tusentals följare bara ser som hastigast och i värsta fall tycker är okej.
(Jag menar inte att infantilisera någon, och tror verkligen inte att de drygt 13 000 som följer Kevin på Instagram delar alla hans värderingar, men tyvärr är gränsen mellan skämt och allvar suddig och svårtydd på internet.)
Det här är ett skolexempel på vad som kan hända när en ny sport, och ett nytt sätt att dela med sig av sitt liv och sina åsikter möter en allmänt vedertagen syn på vad som är okej och inte. Jag tror inte att Kevin Bäckström kommer lida av den här storyn i tid och evighet – nästan all publicitet slutar i bra (eller åtminstone lönsam) publicitet. Han har aldrig bett om att bli en förebild och så länge han bara representerade sig själv och sina personliga sponsorer var det upp till dem att sätta gränser och ställa krav. Krav som fram tills igår troligen handlade om bra tävlingsresultat, bilder och filmsegment – inte om värderingar.
Men landslaget är annorlunda. Där representerar man ett land, får pengar och stöd från en nationellt förbund för att utöva sin idrott på bästa sätt, och då är det rimligt att utövarna i sin tur har vissa krav på sig. Till exempel att inte lägga upp bilder på sociala medier som förnedrar och förminskar kvinnor. Ha en kvinnosyn från medeltiden, javisst, men håll den i så fall för dig själv, inte på en blogg med tusentals läsare. Inte om du tänker åka i landslagskläder.
“Han bad inte om att bli en förebild,” ropar försvararna, och det har de alldeles rätt i. Men han valde att tacka ja till en landslagsplats, och i och med det valet har lagledningen rätt att lägga sig i hans publicitet om den strider mot landslagets värderingar.
Och ärligt talat, bara för att någon skickar dig en bild på sin nakna rumpa och ber dig publicera betyder inte det att det faktiskt är en bra idé att lägga upp den på din blogg. Det gör dig varken till en kvinnohatare eller kvinnoälskare, det känns mest tröttsamt och så löjligt typiskt för vår generation. Allt ska ut på nätet, direkt. Utan eftertanke.
Men vi kan prata mer om just det en annan gång.
Snowboardförbundet hälsar att Kevin Bäckström är välkommen tillbaka om han omprövar sina grundläggande värderingar, och det är helt rätt. Det är inte bloddoping och fusk vi snackar om nu, det är åsikter och människosyn, och sånna saker kan tack och lov förändras med tiden.
- - - - -
Avdelningen för osmaklig Instagrampost >>> HÄR
- - - - -
I oktober 2012 besökte snowboardlandslagets Kevin Bäckström och Tor Lundström en strippklubb, helt i egen regi. Bilder från strippklubben lades sedan ut på deras Facebook och Instagram.
Efter den incidenten hade landslagsledningen möten med samtliga åkare, både enskilt och i grupp där de diskuterade värdegrundsfrågor och vad det innebär att vara en förebild och med i landslaget.
Sedan dess har Kevin Bäckström fortsatt lägga upp nakenbilder och inte helt rumsrena kommentarer på sin blogg och Instagram, och när han i söndags publicerade ett blogginlägg (numera borttaget) där han gick till angrepp mot två journalister på Nyheter24 rann bägaren över för landslagsledningen.
I förrgår (måndag 25/2) meddelade snowboardlandslaget att Kevin Bäckström får lämna sin plats i landslaget med omedelbar verkan eftersom han i sociala medier och olika uttalanden agerat på ett sätt som inte är förenligt med landslagets värderingar. Han är dock välkommen tillbaka om han ändrar sig, så länge han uppfyller de idrottsmässiga kraven.
I går meddelade även Kevin Bäckströms sponsor Junkyard att man har valt att avsluta sitt samarbete med honom.
Landslagsåkare är skyldiga att tänka på vad de skriver.
Kevin Bäckström har fått lämna snowboardlandslaget. Orsaken: ett hatiskt blogginlägg och lättklädda bilder på tjejer på Instagram. Är det rimligt att kräva att idrottare ska bete sig på ett visst sätt på sociala medier?
Vid det här laget har nog de flesta hört att Kevin Bäckström blivit kickad från snowboardlandslaget. Eller uppmanad att omedelbart lämna sin plats, som det heter på byråkratiska.
Orsaken: att han publicerat bilder och text på sina sociala medier som strider mot förbundets värderingar.
Är det inte lite hårt, att ta ifrån en tjugoåring en landslagsplats som mycket väl kan leda till OS i Sochi nästa år, för att han tagit till personangrepp i ett blogginlägg och publicerat bilder på halvnakna tjejer? En vinter när #näthat seglat upp på var och varannan löpsedel? (Hör ni min sarkasm?)
Nej. Det är inte hårt. Jag förstår att förbundsfolket reagerar. Inte minst efter att ett strippklubbsbesök i höstas, där Kevin var en av de inblandade, ledde till värdegrundsdiskussioner inom landslaget och samtal med samtliga åkare kring vad det innebär att vara en förebild. Han fick en varning. Han ignorerade den.
Som landslagsåkare representerar man inte bara sina personliga sponsorer utan ett helt land, och det ser inte bra ut för snowboardlandslaget om Kevin Bäckström postar förlegade sexskämt och attackerar journalister, ens på sina egna sociala mediekanaler. Punkt.
Det sänder ut signaler till hans följare att det är okej att bete sig så, att skratta åt något som är nedsättande, för att det är maskerat som skämt.
Grejen är att det inte bara är Kevin Bäckströms fel. Inte i grund och botten.
I grunden handlar det om en höhö-mentalitet och kvinnosyn som inte är det minsta unik för actionsportvärlden, utan finns lite varstans i samhället, och den kommer tyvärr inte ändras för att en kille mister sin landslagsplats.
Den kommer ändras för att tillräckligt många, tjejer som killar, fattar att det går en gräns mellan att tycka att någon är snygg och att se någon som ett objekt, och även säger ifrån när "humorn" slutar vara rolig.
Det är skillnad på att skämta med sina nära vänner i ett sammanhang där alla egentligen vet vad som gäller eller är underförstått, och att posta något som tusentals följare bara ser som hastigast och i värsta fall tycker är okej.
(Jag menar inte att infantilisera någon, och tror verkligen inte att de drygt 13 000 som följer Kevin på Instagram delar alla hans värderingar, men tyvärr är gränsen mellan skämt och allvar suddig och svårtydd på internet.)
Det här är ett skolexempel på vad som kan hända när en ny sport, och ett nytt sätt att dela med sig av sitt liv och sina åsikter möter en allmänt vedertagen syn på vad som är okej och inte. Jag tror inte att Kevin Bäckström kommer lida av den här storyn i tid och evighet – nästan all publicitet slutar i bra (eller åtminstone lönsam) publicitet. Han har aldrig bett om att bli en förebild och så länge han bara representerade sig själv och sina personliga sponsorer var det upp till dem att sätta gränser och ställa krav. Krav som fram tills igår troligen handlade om bra tävlingsresultat, bilder och filmsegment – inte om värderingar.
Men landslaget är annorlunda. Där representerar man ett land, får pengar och stöd från en nationellt förbund för att utöva sin idrott på bästa sätt, och då är det rimligt att utövarna i sin tur har vissa krav på sig. Till exempel att inte lägga upp bilder på sociala medier som förnedrar och förminskar kvinnor. Ha en kvinnosyn från medeltiden, javisst, men håll den i så fall för dig själv, inte på en blogg med tusentals läsare. Inte om du tänker åka i landslagskläder.
“Han bad inte om att bli en förebild,” ropar försvararna, och det har de alldeles rätt i. Men han valde att tacka ja till en landslagsplats, och i och med det valet har lagledningen rätt att lägga sig i hans publicitet om den strider mot landslagets värderingar.
Och ärligt talat, bara för att någon skickar dig en bild på sin nakna rumpa och ber dig publicera betyder inte det att det faktiskt är en bra idé att lägga upp den på din blogg. Det gör dig varken till en kvinnohatare eller kvinnoälskare, det känns mest tröttsamt och så löjligt typiskt för vår generation. Allt ska ut på nätet, direkt. Utan eftertanke.
Men vi kan prata mer om just det en annan gång.
Snowboardförbundet hälsar att Kevin Bäckström är välkommen tillbaka om han omprövar sina grundläggande värderingar, och det är helt rätt. Det är inte bloddoping och fusk vi snackar om nu, det är åsikter och människosyn, och sånna saker kan tack och lov förändras med tiden.
- - - - -
Avdelningen för osmaklig Instagrampost >>> HÄR
- - - - -
Bakgrund:
I oktober 2012 besökte snowboardlandslagets Kevin Bäckström och Tor Lundström en strippklubb, helt i egen regi. Bilder från strippklubben lades sedan ut på deras Facebook och Instagram.
Efter den incidenten hade landslagsledningen möten med samtliga åkare, både enskilt och i grupp där de diskuterade värdegrundsfrågor och vad det innebär att vara en förebild och med i landslaget.
Sedan dess har Kevin Bäckström fortsatt lägga upp nakenbilder och inte helt rumsrena kommentarer på sin blogg och Instagram, och när han i söndags publicerade ett blogginlägg (numera borttaget) där han gick till angrepp mot två journalister på Nyheter24 rann bägaren över för landslagsledningen.
I förrgår (måndag 25/2) meddelade snowboardlandslaget att Kevin Bäckström får lämna sin plats i landslaget med omedelbar verkan eftersom han i sociala medier och olika uttalanden agerat på ett sätt som inte är förenligt med landslagets värderingar. Han är dock välkommen tillbaka om han ändrar sig, så länge han uppfyller de idrottsmässiga kraven.
I går meddelade även Kevin Bäckströms sponsor Junkyard att man har valt att avsluta sitt samarbete med honom.
↧
Framtiden
Försökte kombinera telefonsamtal med att handla innan idag. Det gick inte helt strålande. Jag hittar nämligen inte på Willys på Liljeholmen så jag vankade fram och tillbaka mellan hyllorna som en vilsen fjällräv på jakt efter matlagningsgrädde.
Pinigt.
Desto mer positivt var telefonsamtalet, även om det sved när Challa berättade om "den bästa skogsåkningen någonsin" som ägde rum i Badgastein vecka fem eller sex eller när det nu var.
Ouch.
Precis vad min skidabstinenta hjärna behövde höra.
Å andra sidan sitter hon i Växjö med ungefär ett ton matteuppgifter att göra, eftersom hon negligerade dem rätt grovt innan, till förmån för ovan nämnda skogsåkning.
Men ja.. framtiden.
Vinter utan säsong är lika med frustrerad Hedda.
Nästa vinter får helt enkelt bli någon sorts kombination av distansplugg, frilansjobb och en jävla massa skidåkning.
Jag funkar dåligt här.
Pinigt.
Desto mer positivt var telefonsamtalet, även om det sved när Challa berättade om "den bästa skogsåkningen någonsin" som ägde rum i Badgastein vecka fem eller sex eller när det nu var.
Ouch.
Precis vad min skidabstinenta hjärna behövde höra.
Å andra sidan sitter hon i Växjö med ungefär ett ton matteuppgifter att göra, eftersom hon negligerade dem rätt grovt innan, till förmån för ovan nämnda skogsåkning.
Men ja.. framtiden.
Vinter utan säsong är lika med frustrerad Hedda.
Nästa vinter får helt enkelt bli någon sorts kombination av distansplugg, frilansjobb och en jävla massa skidåkning.
Jag funkar dåligt här.
↧
Om snowboard och slalom
I lördags åkte jag snowboard i den lokala backen med det pluttenuttgulliga namnet Trollhöjden. (Ligger bakom Gekås. Lite lägre fallhöjd än Hammarbybacken. You get the picture.)
Det var bra för min mentala hälsa och min ödmjukhet. Jag kommer aldrig bli någon brädfantom.
Undvek mestadels att skrota men lyckades med ett oförklarligt konststycke som slutade med att ajg skrapade hakan i den isiga konstsnön.
Inget egentligt blodvite, men istället för skrubbsår bestämde min hud sig för att bli bepansrad. Så nu har jag massa konstig hård hud på hakan som flagar.
Najs.
Igårkväll åkte jag för övrigt slalom (i samma backe) för första gången i mitt liv.
Kan väl konstatera att gamla pjäxor utan rätt sulor inte är snällt mot fötter med dubbla fotvalv.
Och att mina gamla gamla parklagg inte är rätt redskap för isig backe som inte pistats på ett par dagar.
Men det var kul, och karaktärsdanande.
Det är helt enkelt jävligt svårt att inte få svänga var jag vill. Och att bli frånåkt av åttaåringar.. morr.
Lyckligtvis kör jag ifrån dem när det inte är pinnar inblandade.
Det var bra för min mentala hälsa och min ödmjukhet. Jag kommer aldrig bli någon brädfantom.
Undvek mestadels att skrota men lyckades med ett oförklarligt konststycke som slutade med att ajg skrapade hakan i den isiga konstsnön.
Inget egentligt blodvite, men istället för skrubbsår bestämde min hud sig för att bli bepansrad. Så nu har jag massa konstig hård hud på hakan som flagar.
Najs.
Igårkväll åkte jag för övrigt slalom (i samma backe) för första gången i mitt liv.
Kan väl konstatera att gamla pjäxor utan rätt sulor inte är snällt mot fötter med dubbla fotvalv.
Och att mina gamla gamla parklagg inte är rätt redskap för isig backe som inte pistats på ett par dagar.
Men det var kul, och karaktärsdanande.
Det är helt enkelt jävligt svårt att inte få svänga var jag vill. Och att bli frånåkt av åttaåringar.. morr.
Lyckligtvis kör jag ifrån dem när det inte är pinnar inblandade.
↧