 |
| Klicka på den. jag är rolig, jag lovar. |
↧
Jag gjorde en skylt till tvättstugan i min mammas hus:
↧
Mer irrelefant dravel
Ännu ett inlägg som lider av ett bad case av "jag vet att ingen bryr sig men det är min blogg så jag skriver om vad jag vill".
Om vi bortser från att det i nittionio fall av hundra inte är okej att göra covers på Beatles eftersom Beatles är lite mer än heliga och så vidare, och om vi bortser från att Glee är den minst sammanhängande teveserien i univärldshistorien, och att manusförfattarna gör bort sig tre gånger så ofta som dom gör någonting rätt.. om vi bortser från det – kan vi då bara ta en kort sekund och imponeras över Lea Michele?
(Jag kommer lipa sönder när det är dags för avsnitt tre, hur mycket jag än ogillade Finn.)
Och kan vi även ta och hålla några tummar för att Santana kommer vara sjukt awkward i nästa avsnitt? Fanon goes canon, plz? Lär väl inte hända, men tänk vad kul det hade vart. Oavsett vilket hoppas jag att de kära manusförfattarna har begripit att de bör fösa över så mycket av storyn som möjligt på Kurt, Rachel och Santana, för seriöst, tevevärlden behöver mer av deras adorkable banter. Och boyfriend/girldfriend pillows, och ja. Mer loftlife och mindre Lima, OH helt enkelt.
Ja, ni ser ju.
Glee.
Vadfan..?
Det är som en drog.
Kan inte sluta bry mig.
- - -
Apropå något helt annat – 91 dagar till Val Thorens.
Vet inte om jag ska dansa en segerdans över att det "bara"är nittioen dagar kvar, (en mycket stillsam segerdans, dear roomie har gått och lagt sig), eller om jag ska flippa ur för att det är så mycket jag måste hinna göra innan dess och min tid räcker aldrig till.
Time will tell.
- - -
Apropå ytterligare en helt annan sak – The Rose är en sjukt underskattad låt. Särskilt andra versen.
Om vi bortser från att det i nittionio fall av hundra inte är okej att göra covers på Beatles eftersom Beatles är lite mer än heliga och så vidare, och om vi bortser från att Glee är den minst sammanhängande teveserien i univärldshistorien, och att manusförfattarna gör bort sig tre gånger så ofta som dom gör någonting rätt.. om vi bortser från det – kan vi då bara ta en kort sekund och imponeras över Lea Michele?
(Jag kommer lipa sönder när det är dags för avsnitt tre, hur mycket jag än ogillade Finn.)
Och kan vi även ta och hålla några tummar för att Santana kommer vara sjukt awkward i nästa avsnitt? Fanon goes canon, plz? Lär väl inte hända, men tänk vad kul det hade vart. Oavsett vilket hoppas jag att de kära manusförfattarna har begripit att de bör fösa över så mycket av storyn som möjligt på Kurt, Rachel och Santana, för seriöst, tevevärlden behöver mer av deras adorkable banter. Och boyfriend/girldfriend pillows, och ja. Mer loftlife och mindre Lima, OH helt enkelt.
Ja, ni ser ju.
Glee.
Vadfan..?
Det är som en drog.
Kan inte sluta bry mig.
- - -
Apropå något helt annat – 91 dagar till Val Thorens.
Vet inte om jag ska dansa en segerdans över att det "bara"är nittioen dagar kvar, (en mycket stillsam segerdans, dear roomie har gått och lagt sig), eller om jag ska flippa ur för att det är så mycket jag måste hinna göra innan dess och min tid räcker aldrig till.
Time will tell.
- - -
Apropå ytterligare en helt annan sak – The Rose är en sjukt underskattad låt. Särskilt andra versen.
it's the heart, afraid of breaking, that never learns to dance
it's the dream, afraid of waking, that never takes the chance
it's the dream, afraid of waking, that never takes the chance
it's the one who won't be taken, who cannot seem to give
and the soul, afraid of dying, that never learns to live
↧
↧
Ni vet att det här är ett skidforum va?
↧
I want the perfect moments
Jag har ett ord. Ett. Ord.
Unpropohejt.
Ja jävlar.
Syre.
↧
Från punkt A till.. inte punkt B iallafall
Säsong två kom tillbaaaaaa-aaaaka!
Speaking of teveserier – Homeland: Saul kan dra något gammalt över sig, Dana är den enda som är i närheten av relaterbar, och yay för nya analytikertjejen, och Peter Quinn.
Fan, Dana ger mig nästan lite Peytonvibbar, for better or worse. Virrigare karaktär får man väl leta efter, men hon gjorde hela One Tree Hill på sin tid, och det var ändå. Ja.
Som jag ville gå på TRIC och lyssna på Jimmy Eat World och Fall Out Boy. Och som ingen av mina jämnåriga polare gillade musiken i den teveserien. För evigt ett mysterium, det.
Och apropå One Tree Hill, jag har tänkt på en sak. På franska heter hela serien Les Frères Scott vilket ordagrant betyder Bröderna Scott, och det är väl inget fel i det egentligen, då själva urplotten i serien kretsar kring Lucas och Nathan. Men om man tänker efter, och tittar ett tag, så tar tjejerna över. Eller så inbillar jag mig det för att jag är tjej, men Brooke, Peyton, Haley, och även birollerna som Rachel, Deb och Karen är så mycket färgstarkare än killarna. Ja ja, basket och hjärtfel och det ena med det femte, men vissa saker, som Brooke och Peytons kaosiga vänskap, det fastnar mycket mer. Äsch, jag vet inte. Det är flera år sedan jag kollade på One Tree Hill senast, men jag kan likförbaskat inte radera avsnitten från hårddisken. Säsong 1-4 var guld. Allt därefter ignorerar jag å det grövsta.
Vid närmare eftertanke ballar väldigt många teveserier ur efter fjärde säsongen. Förutom Grey's då. Det må vara ett känslomässigt eländeskluster utöver det vanliga men urspårat? Njaäe..
Fast jag kanske är partisk där, bara för att några av de allra bästa karaktärerna (läs: Arizona) dyker upp först efter säsong fyra. Jag kan inte ens föreställa mig Grey's utan Arizona nu.
Shonda Rimes är ondskefull och jag tänker inte ens tänka på säsong åtta och nio för att, nej. Men tevevärlden behöver fler barnkirurger som åker runt i Heelys.
Låtar som jag alltid kommer förknippa med One Tree Hill – ett blandband:
- Dashboard Confessional – Hands Down
- Feeder – Feeling A Moment
- Switchfoot – Dare You To Move
- The Weepies – World Spins Madly On
- Fall Out Boy – I've Got A Dark Alley And A Bad Idea..
- The Replacements – Here Comes A Regular
- AFI – Prelude 12/21
- Jimmy Eat World – Disintegration
- La Rocca – Non-Believer
- 8mm – Forever & Ever Amen
- Mozella – Light Years Away
- Story Of The Year – Sidewalks (Acoustic)
- Spice Girls – Wannabe
- The Kooks – Naive
- José Gonzales – Heartbeats
- Tyler Hilton – You'll Ask For Me
- Head Automatica – Beating Heart Baby
- The Get Up Kids – Overdue
- Gavin DeGraw – I Don't Wanna Be
Låtar som jag alltid kommer förknippa med Grey's Anatomy – också ett blandband:
- Brandi Carlisle – The Story
- Anna Nalick – Breathe
- Damian Rice – 9 Crimes
- The Cardigans – Live and Learn
- KT Tunstall – Universe & U
- Snow Patrol – Chasing Cars
- The Weepies – World Spins Madly On
- Joshua Radin – Closer
- Let's Go Sailing – All I Want From You Is Love
- Missy Higgins – Where I Stood
- The XX – Islands
- Benjamin Fracis Leftwich – Atlas Hands
- The Fray – How To Save A Life
Låtar som jag alltid kommer förknippa med The OC – nu har jag fått upp farten på det här med listorna alltså.
- Death Cab For Cutie – A Lack Of Color
- Jeff Buckley – Hallelujah
- Spoon – The Way We Get By
- Modest Mouse – The World At Large
- The Eels – Saturday Morning
- Jet – Move On
- Alkaline Trio – We've Had Enough
- Strays Don't Sleep – For Blue Skies
- Rooney – Popstars
- The Thrills – Big Sur
- Ryan Adams – Wonderwall
- Super Furry Animals – Hello Sunshine
- Nada Surf – If You Leave
- The Killers – Smile Like You Mean It
- Elliott Smith – Twilight
- Youth Group – Forever Young
- Phantom Planet – California
Nu ska jag nostalgisomna till tonerna av något ovanstående. Pöss.
↧
↧
Stämningsfullt
Att skriva recension av Into The Mind och samtidigt lyssna på Howard Shores magiska soundtrack till Sagan om Ringen och The Hobbit är nog det bästa jag har gjort idag.
Definitivt roligare än att sitta i telefonkö och bråka med torktumlaren.
Recensionen ifråga landar snart på en skidsajt nära dig.
Häppåre.
Definitivt roligare än att sitta i telefonkö och bråka med torktumlaren.
Recensionen ifråga landar snart på en skidsajt nära dig.
Häppåre.
↧
Ägg.
Lite hastigt och lustigt blev det bestämt att den här filuren kommer och besöker mig från imorgon tills på fredag. Det föreligger en viss risk för att det kommer bli en hel del Val Thorens-planerande på torsdag kväll om jag känner oss rätt.
Och holy crapsters vad jag vill ha vinter nu.
Kommer nog få min födelsedagspresent till mig själv med posten imorgon också. För att spä på abstinensen ytterligare och sådär va.
↧
Man måste vara bäng för att inte bli galen
En av de bästa sakerna med musik är att när rätt låt dyker upp vid rätt tillfälle kan det helt plötsligt kännas som om man har små moln (målln) under fotsulorna som får en att sväva några centimeter ovanför gatstensskrovlet.
Och på tal om det. The Ark. It Takes A Fool To Remain Sane. Om man räknar genomsnitt så har jag lyssnat på den låten säkert en gång i veckan de senaste tretton åren, och den blir bara bättre och bättre. Hur? HUR?!
Fantanastiskt.
Och på tal om det. The Ark. It Takes A Fool To Remain Sane. Om man räknar genomsnitt så har jag lyssnat på den låten säkert en gång i veckan de senaste tretton åren, och den blir bara bättre och bättre. Hur? HUR?!
Fantanastiskt.
↧
SL-kort är inte liftkort, men jag lär mig aldrig
Öh. Ni vet känslan av att vara den som orsakar ett stopp i tempot i morgonrusningen på T-Centralen? Kanske inte, men för er som inte vet kan jag berätta att det känns ungefär lika kul som att tappa brickan i matsalen på mellanstadiet, eller att säga "tack detsamma" när personen i kassan på Max/BK/Donken säger "smaklig måltid".
Stelt.
På senare tid har det hänt allt mer ofta att jag med långa kliv och lämpligt soundtrack i lurarna marscherat fram mot spärrarna för att prompt tvärstoppas av plexiglasskivorna som inte flyttar på sig. Fasoner. Pah. Vik hädan, livlösa objekt!
Händer inget. Eller ja, det som händer är att jag känner hur personen som gått bakom mig kommer lite för nära, eftersom jag orsakat ett oväntat stopp. Och det är pinsamt, och jobbigt, och det tar alltid en eller ett par sekunders förvirring innan jag inser vad jag gjort fel.
Hjärnan säger "liftkortet ligger i fickan, tout c'est bon".
SL-spärren säger "försök inte med några Jedi Mind Tricks på mig ditt skrangliga åbäke, hit med kortet annars kommer jag gå all-in-Gandalf på dig din satans balrog".
Fan. Igen.
Och det här med att backa, ens ett par decimeter, i en Stockholmsk morgonrusning. För den som inte visste det så är det som att begå ett visserligen snabbt övergående men dock socialt självmord. Det är att ta sig själv i nackskinnet och med full kraft hiva ner sig själv till botten av morgonrusningens näringskedja. Så långt ner att du inte ens nuddar skosulorna på de förvirrade femtioplussare med gigantiska resväskor och en dialekt och ett kroppsspråk som omgående bekräftar att de inte har en aning om vad de sysslar med, har gått vilse på jakt efter Arlanda Express och möjligen aldrig tidigare har satt sin fot i Suckarnas Gång. Så långt ner.
Kontentan av det hela: SL, nästa gång ni byter ut/försämrar/lagar/hutlöst upphandlar installerandet av nya spärrar, kan ni slå en pling till SkiData? Så slipper jag invaggas i säkerhet när jag känner lift.. förlåt, SL-kortet i jeansfickan, slipper mosa nästippen mot plexiglas ännu en gång (för är det någonting jag inte gör så är det att lära av mina misstag) och slipper bli hatad av min temporära omgivning.
Det är bara en känsla, men hade det inte var praktiskt?
Stelt.
På senare tid har det hänt allt mer ofta att jag med långa kliv och lämpligt soundtrack i lurarna marscherat fram mot spärrarna för att prompt tvärstoppas av plexiglasskivorna som inte flyttar på sig. Fasoner. Pah. Vik hädan, livlösa objekt!
Händer inget. Eller ja, det som händer är att jag känner hur personen som gått bakom mig kommer lite för nära, eftersom jag orsakat ett oväntat stopp. Och det är pinsamt, och jobbigt, och det tar alltid en eller ett par sekunders förvirring innan jag inser vad jag gjort fel.
Hjärnan säger "liftkortet ligger i fickan, tout c'est bon".
SL-spärren säger "försök inte med några Jedi Mind Tricks på mig ditt skrangliga åbäke, hit med kortet annars kommer jag gå all-in-Gandalf på dig din satans balrog".
Fan. Igen.
Och det här med att backa, ens ett par decimeter, i en Stockholmsk morgonrusning. För den som inte visste det så är det som att begå ett visserligen snabbt övergående men dock socialt självmord. Det är att ta sig själv i nackskinnet och med full kraft hiva ner sig själv till botten av morgonrusningens näringskedja. Så långt ner att du inte ens nuddar skosulorna på de förvirrade femtioplussare med gigantiska resväskor och en dialekt och ett kroppsspråk som omgående bekräftar att de inte har en aning om vad de sysslar med, har gått vilse på jakt efter Arlanda Express och möjligen aldrig tidigare har satt sin fot i Suckarnas Gång. Så långt ner.
Kontentan av det hela: SL, nästa gång ni byter ut/försämrar/lagar/hutlöst upphandlar installerandet av nya spärrar, kan ni slå en pling till SkiData? Så slipper jag invaggas i säkerhet när jag känner lift.. förlåt, SL-kortet i jeansfickan, slipper mosa nästippen mot plexiglas ännu en gång (för är det någonting jag inte gör så är det att lära av mina misstag) och slipper bli hatad av min temporära omgivning.
Det är bara en känsla, men hade det inte var praktiskt?
↧
↧
Tankar
Ja men alltså.. VT i februari är ju så gott som spikat nu. Väntar bara på slutgiltigt besked (och kostnad) om boendet. Men så insåg jag just att FWT-tävlingen i Fieberbrunn ligger helgen efter ISPO. Åka Stockholm – München – Fieberbrunn – Val Thorens kanske? Inget ont om världstourens pressmeddelanden, för de är ofta riktigt snabba, men det hade varit kul att täcka en tävling på plats. Det känns alltid lite småsegt med färdiga citat.. då får man ju inte välja vilka man snackar med.
Next up: Hedda försöker komma på en plan för att hålla sig kvar nere i Alperna mellan början av mars och påsk.
Nu vill jag ha vinter. Har dock allt värre ångest över hur mycket jag inte hinner träna, men det ordnar sig nog. Jag får väl ta det lite lugnt på nyår helt enkelt.
As if.
Borsta tänderna = sitta i jägarställning.
Next up: Hedda försöker komma på en plan för att hålla sig kvar nere i Alperna mellan början av mars och påsk.
Nu vill jag ha vinter. Har dock allt värre ångest över hur mycket jag inte hinner träna, men det ordnar sig nog. Jag får väl ta det lite lugnt på nyår helt enkelt.
As if.
Borsta tänderna = sitta i jägarställning.
↧
Igenkänningsfaktor?
Barnstjärnor som publicerar sina krossade hjärtan och sammanbrott på bästa sändningstid. Inte för att sändningstid är relevant nuförtiden, men ändå. Everytime dök upp i den tablåstyrda musikvideoerans sista, flämtande dödsryckning och jag kommer fortfarande ihåg kontrasten hemma i tevesoffan, från den dysterheten till Josefine Sundströms käcka Voxpop-manér.
Så märkligt.
Och jag tänker, att vissa saker är bra att inte glömma. Som att bakom varje agentstyrd, superstylad, medietränad supersensation finns en människa. Och bara för att vissa kan vända sina krossade hjärtan till något som ger ekonomisk vinning betyder inte att dom är mindre människor för det. Alltså, inte till storleken mindre, utan till värdet mindre.
Jag är lite smått osäker på vart jag vill komma med det här, vilket brukar vara en gemensam nämnare för flertalet av mina nattbloggar, men jag har väldigt svårt att hantera den sortens humor som görs direkt på någon annans bekostnad. Jag är så osäker på hur högt pris en person kan förväntas betala av den enda anledningen att hen är publik.
En annan tänkvärd sak, som är lite mer konkret:
En miljon sekunder är lite drygt elva dagar. En miljard sekunder är mer än 31 år.
PS. Tycka vad man vill om Wrecking Ball, och Miley Cyrus, men kom inte och säg att hon inte kan sjunga.
↧
Untz-untz
Samma jävla granne som verkar vara lyckligt ovetande om att hens nya surroundsystem till teven gör att jag somnar till vad helst hen tittar på varenda kväll har fest ikväll.
Ibland. Jag. Människor. Nej. Idioter. Gaah.
Ibland. Jag. Människor. Nej. Idioter. Gaah.
↧
Om grubbel, fotboll och en massa nya liftar
Ibland vill jag slå mig själv lite i huvudet för att jag inte läste mer om att vara introvert när jag var yngre. För en främmande människas ord på en datorskärm är inte så oväsentliga som det kanske låter.
"..it’s not that I don’t have any friends – I have plenty of individual people that I feel close to. The issue is that I’m not needed by anyone. I belong to no group. I do not complete anyone’s puzzle.."
Innan någon ger sig på att psykoanalysera mig eller uttrycker oro på något annat vis vill jag bara säga att jo, jag känner mig visst behövd. Men kärnan i just det här citatet är att aldrig ha en flock, att alltid känna en, eller två personer men aldrig hundraprocentigt vara en i gänget.
Jag vet inte ens om jag skulle vilja vara det någon gång. Helt inkorporerad i ett gäng. Å ena sidan är jag väldigt bestämd med att inte låta andras meningar om personer påverka mina egna åsikter om nämnda individer tills jag själv träffat dem och kunnat avgöra själv. Jag vill ge varenda jävel en ärlig chans. (Om personen ifråga sedan bränner chanser.. då är det en annan historia.)
Å andra sidan är jag i det närmaste inkapabel att hålla kontakten med stora, utspridda vänkretsar. Antagligen för att jag bara har kapacitet att verkligen bry mig om ett fåtal individer. Eller något i den stilen.
Nu tycker jag själv att jag låter som världens minst empatiska person, vilket, om jag får säga det själv (gå och gräv ner dig, jante) inte alls stämmer. Men en normal dag blir jag alldeles lagom slutkörd bara av de sociala interaktionerna jag deltar i på arbets/skoltid, så oddsen att jag sedan ska orka prata i telefon med någon, om något som inte är beroende av att talas om precis just då – höga.
Jag vet att jag inte behöver ha dåligt samvete, för alla har vi olika stort behov av egentid och yada yada, men de där gångerna när jag drabbas av en plötslig längtan efter att ha en flock på riktigt, då vrålar hjärnan i versaler att det är mitt eget fel – om jag inte vart så jävla dålig på att höra av mig – folk glömmer bort den som bara packar ihop och försvinner.
Sen lugnar jag ner mig och inser att med tanke på hur jag är som person, och att jag skriver ner saker i en stillatigande dagbok istället för att prata med folk, är det kanske inte så konstigt att jag hellre har individuella vänner än en flock.
Dessutom slipper jag skitsnacket som per automatik alltid verkar uppstå i större, sammanhållna grupper. Ett ständigt (ibland tror jag att det är omedvetet, men ändå) jagande efter positioner, ett ständigt vädrande av åsikter kring vad den ena eller andra personen har sagt eller gjort. Vem kan man lita på då?
Jag gillar mina utspridda vänner av många anledningar, inte minst för att de är underbara människor hela buntet, men en bonus är att de för det mesta inte känner inte varandra speciellt väl, vilket betyder att om jag är arg på eller orolig för en kan jag prata med en annan utan att riskera att hamna i en Mean Girls-skärseld av "vet du vad hon sa om dig".
Bra sak.
Men ja, efter att ha inlett denna lördag med en ganska grubblig blogg vill jag nu prata om två andra saker som ligger mig varmt om hjärtat. Lokalpatriotism (läs: Superettan-fotboll) och infrastruktur (läs: liftar).
1. Idag klockan fem kan (bör) Falkenbergs FF vara lag nummer 62 som når Allsvenskan. Och kalla mig medgångssupporter om ni vill, för väldigt länge var FF ett lag jag inte hyste många positiva känslor för. De var, så vitt jag förstått saken, ganska ensamma i stan om att locka över pojklagsspelare från andra små klubbar, och sånt stör i en liten håla som Falkenberg. Plus att de väldigt länge var rätt kassa och tråkiga. Men skam den som inte kan byta åsikt (eller flytta till en annan Superettanhåla och per automatik bli extremt lokalpatriotisk för att LSK det året var bättre än FF).
Det är laget från havet och vilka plattityder som helst, men det är också laget som har en sån usel budget att de bor på campingar och att halva näringslivet på orten går in och sponsrar flygbiljetter till en bortamatch. Det är laget där bengalböter på mellan fem- och tiotusen kronor är stora summor, med en idrottsplats (bara en sån sak, en idrottsplats, in your face alla jävla sponsornamnsarenor) som snart inte ens duger för Superettan, med en publik som oavsett årstid nittionio gånger av hundra agerar som om IP är insvept i den ruggigaste av novemberdimmor. Det är spelare som ingen kunde namnet på innan säsongen startade, det är gräsrötter och snömatcher och lite jävla jordnärhet som behövs i en fotbollsvärld som mer och mer känns som om den är byggd av glittrande luftslott.
Jag kan inte inte gilla det.
2. Någon har tryckt på stora renoveringsknappen i Tre Dalarna. Flaskhalsarna i Meribel, de äckliga äggliftarna till Plattieres och Saulire, byttes ut förra och förrförra åren, och massa gamla liftar i Courchevel och Menuires har redan bytts till snabba kopplingsbara. Men nu är det tydligen VT:s tur.
(Jag räknar inte bygget av Thorens-funitelen, seriöst, sicken jävla onödig konstruktion.)
Områdets med råge mest överbelastade lift, Plein Sud, får äntligen den avlastning den behöver i och med att det gamla 3 Vallées-kopplet renoveras och byggs om till kopplingsbara fyrstolar. Baksidan av mina smalben är för evigt tacksamma. Kommer dock sakna den lilla högtalaren vid avstigningen av ettan, som hjälpsamt sprakade ur sig "Attention! Descente sur quinze metres!" eller något i den stilen när man närmade sig. Ettan får förresten inte bara stolar, den får även ett gäng ägg, för att lättare kunna transportera den humanioda formen av dito (ägg) till the one and only Fylleduschen. Vilken bra idé. Inte. Suck. Jaja, whatev.
I samband med ombyggandet ägnar SETAM (liftbolaget) sig även åt oförklarliga namnbyten.
3 Vallées 1 = TSC des Pionniers
3 Vallées 2 = TSD 3 Vallées
Funitel de Bouquetin = Funitel de 3 Vallées
Wut? Je ne comprends pas. Vad var det för fel på Bouquetin? Hur korkade tror dom att folk är? Hela området är ju smockat av skyltar och andra hjälpmedel som ska fösa knögglet i rätt riktningar. Men iallafall.
Som om inte det vore nog med investeringar för en vinter har de även gjort något som jag är lite mer än småsur över, nämligen bytt ut Peyron (den nedre av de två supersnigliga stollifarna i Orelle) till en snabb sexstol. Vad fan? Hela grejen med Orelle är att det ska vara snigligt och otillgängligt och därför per automatik uppmuntra knögglet att ta vägen någon annanstans, där jag inte lika gärna vill vara. Oförskämt, på min ära.
Men bakbenen är likväl tacksamma.
Peyron får i vilket fall som helst behålla sitt namn. Det var ju trevligt. (Även om ett namnbyte kanske hade kunnat avleda det allra knöggligaste knögglet?)
I en annan del av Savoie, La Tania, har de skrotat vad jag misstänker är Tre Dalarnas sista tvåstolslift (och en trestol och en halv knapplift men vem bryr sig, jag gillar tvåstolsliftar okej) till förmån för ännu en sexstolslift. Och ja, det är väl jättetrevligt för den som ska från La Tania till 1850 (som inte heller heter 1850 längre efter att Courchevel skrotat siffrorna och kör med små piffiga tilläggsnamn istället – ännu en sak som min förändringskänsliga hjärna har svårt att ta till sig) men jag gillade den där liften, okej? Den var fascinerande långsam, gick i solen och erbjöd både vidunderlig utsikt över landskapet ner mot Moutiers, en bra möjlighet att spana åklinjer ner mot La Tania, och perfekt koll på om någon gett sig på hajken upp mot Rocher de La Loze.
Och ja, jag vågar påstå att den alltid gick till solen, eftersom ingen Val Thorens-bo vid sina sinnens fulla bruk beger sig til Courchevel om det inte är åtminstone lite soligt. Jag har bara åkt den i fördelaktigt väder – därför blir slutsatsen att vädret vid den liften alltid är fördelaktigt. Enkelt.
Men nu har jag dravlat färdigt för denna gång, som vanligt råder det viss osäkerhet kring huruvida jag egentligen lyckats förmedla något av värde, men om någon mer än jag hyser ett onödigt stort intresse för skidorts-infrastruktur har jag kanske lyckats göra den hypotetiska personen glad.
Alltid något.
Tills vi möts igen.
H
"..it’s not that I don’t have any friends – I have plenty of individual people that I feel close to. The issue is that I’m not needed by anyone. I belong to no group. I do not complete anyone’s puzzle.."
Innan någon ger sig på att psykoanalysera mig eller uttrycker oro på något annat vis vill jag bara säga att jo, jag känner mig visst behövd. Men kärnan i just det här citatet är att aldrig ha en flock, att alltid känna en, eller två personer men aldrig hundraprocentigt vara en i gänget.
Jag vet inte ens om jag skulle vilja vara det någon gång. Helt inkorporerad i ett gäng. Å ena sidan är jag väldigt bestämd med att inte låta andras meningar om personer påverka mina egna åsikter om nämnda individer tills jag själv träffat dem och kunnat avgöra själv. Jag vill ge varenda jävel en ärlig chans. (Om personen ifråga sedan bränner chanser.. då är det en annan historia.)
Å andra sidan är jag i det närmaste inkapabel att hålla kontakten med stora, utspridda vänkretsar. Antagligen för att jag bara har kapacitet att verkligen bry mig om ett fåtal individer. Eller något i den stilen.
Nu tycker jag själv att jag låter som världens minst empatiska person, vilket, om jag får säga det själv (gå och gräv ner dig, jante) inte alls stämmer. Men en normal dag blir jag alldeles lagom slutkörd bara av de sociala interaktionerna jag deltar i på arbets/skoltid, så oddsen att jag sedan ska orka prata i telefon med någon, om något som inte är beroende av att talas om precis just då – höga.
Jag vet att jag inte behöver ha dåligt samvete, för alla har vi olika stort behov av egentid och yada yada, men de där gångerna när jag drabbas av en plötslig längtan efter att ha en flock på riktigt, då vrålar hjärnan i versaler att det är mitt eget fel – om jag inte vart så jävla dålig på att höra av mig – folk glömmer bort den som bara packar ihop och försvinner.
Sen lugnar jag ner mig och inser att med tanke på hur jag är som person, och att jag skriver ner saker i en stillatigande dagbok istället för att prata med folk, är det kanske inte så konstigt att jag hellre har individuella vänner än en flock.
Dessutom slipper jag skitsnacket som per automatik alltid verkar uppstå i större, sammanhållna grupper. Ett ständigt (ibland tror jag att det är omedvetet, men ändå) jagande efter positioner, ett ständigt vädrande av åsikter kring vad den ena eller andra personen har sagt eller gjort. Vem kan man lita på då?
Jag gillar mina utspridda vänner av många anledningar, inte minst för att de är underbara människor hela buntet, men en bonus är att de för det mesta inte känner inte varandra speciellt väl, vilket betyder att om jag är arg på eller orolig för en kan jag prata med en annan utan att riskera att hamna i en Mean Girls-skärseld av "vet du vad hon sa om dig".
Bra sak.
Men ja, efter att ha inlett denna lördag med en ganska grubblig blogg vill jag nu prata om två andra saker som ligger mig varmt om hjärtat. Lokalpatriotism (läs: Superettan-fotboll) och infrastruktur (läs: liftar).
1. Idag klockan fem kan (bör) Falkenbergs FF vara lag nummer 62 som når Allsvenskan. Och kalla mig medgångssupporter om ni vill, för väldigt länge var FF ett lag jag inte hyste många positiva känslor för. De var, så vitt jag förstått saken, ganska ensamma i stan om att locka över pojklagsspelare från andra små klubbar, och sånt stör i en liten håla som Falkenberg. Plus att de väldigt länge var rätt kassa och tråkiga. Men skam den som inte kan byta åsikt (eller flytta till en annan Superettanhåla och per automatik bli extremt lokalpatriotisk för att LSK det året var bättre än FF).
Det är laget från havet och vilka plattityder som helst, men det är också laget som har en sån usel budget att de bor på campingar och att halva näringslivet på orten går in och sponsrar flygbiljetter till en bortamatch. Det är laget där bengalböter på mellan fem- och tiotusen kronor är stora summor, med en idrottsplats (bara en sån sak, en idrottsplats, in your face alla jävla sponsornamnsarenor) som snart inte ens duger för Superettan, med en publik som oavsett årstid nittionio gånger av hundra agerar som om IP är insvept i den ruggigaste av novemberdimmor. Det är spelare som ingen kunde namnet på innan säsongen startade, det är gräsrötter och snömatcher och lite jävla jordnärhet som behövs i en fotbollsvärld som mer och mer känns som om den är byggd av glittrande luftslott.
Jag kan inte inte gilla det.
2. Någon har tryckt på stora renoveringsknappen i Tre Dalarna. Flaskhalsarna i Meribel, de äckliga äggliftarna till Plattieres och Saulire, byttes ut förra och förrförra åren, och massa gamla liftar i Courchevel och Menuires har redan bytts till snabba kopplingsbara. Men nu är det tydligen VT:s tur.
(Jag räknar inte bygget av Thorens-funitelen, seriöst, sicken jävla onödig konstruktion.)
Områdets med råge mest överbelastade lift, Plein Sud, får äntligen den avlastning den behöver i och med att det gamla 3 Vallées-kopplet renoveras och byggs om till kopplingsbara fyrstolar. Baksidan av mina smalben är för evigt tacksamma. Kommer dock sakna den lilla högtalaren vid avstigningen av ettan, som hjälpsamt sprakade ur sig "Attention! Descente sur quinze metres!" eller något i den stilen när man närmade sig. Ettan får förresten inte bara stolar, den får även ett gäng ägg, för att lättare kunna transportera den humanioda formen av dito (ägg) till the one and only Fylleduschen. Vilken bra idé. Inte. Suck. Jaja, whatev.
I samband med ombyggandet ägnar SETAM (liftbolaget) sig även åt oförklarliga namnbyten.
3 Vallées 1 = TSC des Pionniers
3 Vallées 2 = TSD 3 Vallées
Funitel de Bouquetin = Funitel de 3 Vallées
Wut? Je ne comprends pas. Vad var det för fel på Bouquetin? Hur korkade tror dom att folk är? Hela området är ju smockat av skyltar och andra hjälpmedel som ska fösa knögglet i rätt riktningar. Men iallafall.
Som om inte det vore nog med investeringar för en vinter har de även gjort något som jag är lite mer än småsur över, nämligen bytt ut Peyron (den nedre av de två supersnigliga stollifarna i Orelle) till en snabb sexstol. Vad fan? Hela grejen med Orelle är att det ska vara snigligt och otillgängligt och därför per automatik uppmuntra knögglet att ta vägen någon annanstans, där jag inte lika gärna vill vara. Oförskämt, på min ära.
Men bakbenen är likväl tacksamma.
Peyron får i vilket fall som helst behålla sitt namn. Det var ju trevligt. (Även om ett namnbyte kanske hade kunnat avleda det allra knöggligaste knögglet?)
I en annan del av Savoie, La Tania, har de skrotat vad jag misstänker är Tre Dalarnas sista tvåstolslift (och en trestol och en halv knapplift men vem bryr sig, jag gillar tvåstolsliftar okej) till förmån för ännu en sexstolslift. Och ja, det är väl jättetrevligt för den som ska från La Tania till 1850 (som inte heller heter 1850 längre efter att Courchevel skrotat siffrorna och kör med små piffiga tilläggsnamn istället – ännu en sak som min förändringskänsliga hjärna har svårt att ta till sig) men jag gillade den där liften, okej? Den var fascinerande långsam, gick i solen och erbjöd både vidunderlig utsikt över landskapet ner mot Moutiers, en bra möjlighet att spana åklinjer ner mot La Tania, och perfekt koll på om någon gett sig på hajken upp mot Rocher de La Loze.
Och ja, jag vågar påstå att den alltid gick till solen, eftersom ingen Val Thorens-bo vid sina sinnens fulla bruk beger sig til Courchevel om det inte är åtminstone lite soligt. Jag har bara åkt den i fördelaktigt väder – därför blir slutsatsen att vädret vid den liften alltid är fördelaktigt. Enkelt.
Men nu har jag dravlat färdigt för denna gång, som vanligt råder det viss osäkerhet kring huruvida jag egentligen lyckats förmedla något av värde, men om någon mer än jag hyser ett onödigt stort intresse för skidorts-infrastruktur har jag kanske lyckats göra den hypotetiska personen glad.
Alltid något.
Tills vi möts igen.
H
↧
↧
Besvikelsen
Jag vaknade av mig själv klockan åtta. Och kände mig utvilad. (Bara det är ett mindre mirakel.)
Sedan gnuggade jag mig i ögonen, och tittade ut genom fönstret, som jag alltid gör efter som jag bor på fjärde våningen utan insyn och kan skita i tråkiga inredningsdetaljer som rullgardin/persienn.
Fick århundradets adrenalinrusch. Utanför fönstret – allting var vitt. Är fortfarande vitt, vid närmare eftertanke. Och min hjärna bara "SNÖ!!!1".
Tre sekunder senare – min hjärna bara "dimma".
Den besvikelsen.. jag vet inte om alla kan förstå. På de sekunderna hann jag gå igenom exakt var jag har alla mina vinterkläder, ta en lång imaginär promenad genom skogen i Runby och dricka en dryg liter imaginär varm choklad med minimarshmallows.
Nu överväger jag istället att rulla ihop mig till en boll under täcket och stanna där med Pokemon X som enda sällskap resten av dagen.
Sedan gnuggade jag mig i ögonen, och tittade ut genom fönstret, som jag alltid gör efter som jag bor på fjärde våningen utan insyn och kan skita i tråkiga inredningsdetaljer som rullgardin/persienn.
Fick århundradets adrenalinrusch. Utanför fönstret – allting var vitt. Är fortfarande vitt, vid närmare eftertanke. Och min hjärna bara "SNÖ!!!1".
Tre sekunder senare – min hjärna bara "dimma".
Den besvikelsen.. jag vet inte om alla kan förstå. På de sekunderna hann jag gå igenom exakt var jag har alla mina vinterkläder, ta en lång imaginär promenad genom skogen i Runby och dricka en dryg liter imaginär varm choklad med minimarshmallows.
Nu överväger jag istället att rulla ihop mig till en boll under täcket och stanna där med Pokemon X som enda sällskap resten av dagen.
↧
Undantag som bekräftar regler
"Dagens publiksiffra är 5 068 personer, vilket väl får ses som gödkänt, eftersom det är 68 fler än arenans kapacitet."
Jag vet inte om folk som inte har varit i Falkenberg, eller inte varit i Falkenberg någon annan årstid än på sommaren, kan begripa hur häftigt det här är. Eller som pappa sa på telefon innan idag – hela stan går liksom runt och småler.
Och kanske är det lite extra sjukt med tanke på att dom var en kvart från att åka ur för bara ett år sedan. Och kanske kommer de bara gå upp för att ramla ner lika fort igen, men då får det väl vara så. FF spelar rolig fotboll, och killarna i laget har moderklubbar som Arvidstorp, Vinberg och Stafsinge. Det är liksom hela stans lag, många gamla pojklagstränare som kan ta åt sig lite av äran. (Och är de inte från stan så kommer de från Elfsborg, som precis som HBK får se sig om efter något annat farmarlag nu.)
Slutsats: Häftigt.
(Nu är det bara Tyresö - Fortuna Hjørring och Malmö - Wolfsburg kvar, sedan lovar jag att bloggen ska handla uteslutande om vintersport tills allsvenskan drar igång igen. Möjligtvis med undantag för om jag åker och kollar på Lyon i vinter, men det är väl tveksamt. När jag väl är i snön blir allt annat väldigt perifert.)
↧
Tillbakakastningsbilder
Jag håller på och överför allting på min dator till externa hårddiskar eftersom datorn ifråga lät som om den hade en uppretad hamster instängd i sig imorse och jag misstänker att den överväger att krascha.
Datastädningen medförde hursomhelst ett visst sållande bland bilder, och jag hittade några opublicerade från SST-finalen i Åre i våras.
Varsegod.
![]()
![]()
![]()
![]()
(Jag är inte helt säker på vilka åkarna på de två första bilderna är, men om någon vet får ni gärna meddela mig så skriver jag dit namnet. De två nedersta bilderna är Jesper Tjäder.)
Datastädningen medförde hursomhelst ett visst sållande bland bilder, och jag hittade några opublicerade från SST-finalen i Åre i våras.
Varsegod.
(Jag är inte helt säker på vilka åkarna på de två första bilderna är, men om någon vet får ni gärna meddela mig så skriver jag dit namnet. De två nedersta bilderna är Jesper Tjäder.)
↧
Saker
1. Vår lya under skidtestar(festar?)helgen i Tandådalen har alla förutsättningar att bli en legendarisk sammankomst med grava forumnörderitendenser. Eller vad sägs om följande konstellation med folk: Jag, Jibberisch, Julius, Björn, Lill-Jesper, Lill-Jocke och kanske Jarle. Herrejisses. Plus en massa annat kul folk som kommer vara där men bo i andra stugor. Hoppas det snöar ordentligt nu också.
2. Har hittat en ny form av tortyr – zooma in Val Thorens med omnejd på Google Maps. Bilderna precis där är tagna på vintern, och man kan till och med se spåren efter folk som åkt Grand Fond-Orelle och Lac du Lou. Hur bra det var för abstinensen? Inte alls, kan jag meddela.
3. På söndag ska jag vara smakråd åt Jibberisch när han letar efter nya skidkläder. Det kan bli spännande, jag gillar ju som bekant att hämta min inspiration när det kommer till färgval från typ fruktsallader och Disneyfilmer. Sith-lorden är en smula med återhållsam i sina färgval.
Nu är klockan halv två, alltså way past läggdags. Godnatt.
2. Har hittat en ny form av tortyr – zooma in Val Thorens med omnejd på Google Maps. Bilderna precis där är tagna på vintern, och man kan till och med se spåren efter folk som åkt Grand Fond-Orelle och Lac du Lou. Hur bra det var för abstinensen? Inte alls, kan jag meddela.
3. På söndag ska jag vara smakråd åt Jibberisch när han letar efter nya skidkläder. Det kan bli spännande, jag gillar ju som bekant att hämta min inspiration när det kommer till färgval från typ fruktsallader och Disneyfilmer. Sith-lorden är en smula med återhållsam i sina färgval.
Nu är klockan halv två, alltså way past läggdags. Godnatt.
↧
↧
Säg hej till mina nya vänner
Förresten, för er som inte befinner er på Instagram (jag avundas er.. jag håller så sakteliga på att avveckla min egen närvaro där, men änywho), här är en bild på min födelsedagspresent/julklapp till mig själv:
![]()
Om någon undrar är det ett par Armada TST 183 med Marker Baron. Förra årets grafik, för den är mycket snyggare än årets. Kollar man nära så är skidorna lite glittriga till och med. På ett snyggt sätt – inte weirdo-Twilight-trams.
Känns som att jag lyckats täcka upp de flesta luckorna i skidförrådet nu faktiskt. Ett par park/pist/leklagg, ett par långa, halvbreda med hybridbindning, och ett par fullrockade pudermonster som de flesta skrattar åt men jag älskar. Och en snowboard.
Kommer bli kul att få med mig allting ner i vinter också.. jag kommer nog få ta det i etapper. Som jag tänker tar jag med mig TST:na och Kurona på nyår, och låter Kurona stanna kvar nere i VT, för risken att jag behöver dem i januari i Sverige är ganska liten. Sedan tar jag med mig TST:na och parklaggen via ISPO. Brädan får jag helt enkelt klara mig utan, men det är rätt lugnt, för jag åker sällan bräda när det inte är vårslask.
Kan det vara nästnästa helg nu, tack?
Om någon undrar är det ett par Armada TST 183 med Marker Baron. Förra årets grafik, för den är mycket snyggare än årets. Kollar man nära så är skidorna lite glittriga till och med. På ett snyggt sätt – inte weirdo-Twilight-trams.
Känns som att jag lyckats täcka upp de flesta luckorna i skidförrådet nu faktiskt. Ett par park/pist/leklagg, ett par långa, halvbreda med hybridbindning, och ett par fullrockade pudermonster som de flesta skrattar åt men jag älskar. Och en snowboard.
Kommer bli kul att få med mig allting ner i vinter också.. jag kommer nog få ta det i etapper. Som jag tänker tar jag med mig TST:na och Kurona på nyår, och låter Kurona stanna kvar nere i VT, för risken att jag behöver dem i januari i Sverige är ganska liten. Sedan tar jag med mig TST:na och parklaggen via ISPO. Brädan får jag helt enkelt klara mig utan, men det är rätt lugnt, för jag åker sällan bräda när det inte är vårslask.
Kan det vara nästnästa helg nu, tack?
↧
Test av lavinappar, del ett.
Det är inte så där överdrivet ofta som jag känner att jag skriver om saker som verkligen kan handla om liv och död, men lavinrelaterade grejer är en sån sak.
Tidigare i höstas gjorde jag, två killar från Freerides forum, och Mårten från Åre Lavincenter ett första test av lavinappar.
På grund av årstiden var det ett barmarkstest, och att vi gjorde det var mest för att se om det överhuvudtaget skulle vara värt att testa apparna i riktiga förhållanden till vintern. Resultatet var.. varierande, och för en amatör på området som mig även ganska oroväckande.
Om du är intresserad av att läsa testet finns hela texten på DEN HÄR LÄNKEN.
I övrigt ville jag mest säga till alla som tänkt åka utanför de färgglada pinnarna i vinter att skaffa en transa, och lär er använda den. Och åk inte offpist med folk som saknar utrustning, eller vars kunskapsnivå känns osäker.
Kan även rekommendera att ni skaffar/lånar boken Free Skiing av Jimmy Odén. Man kan inte läsa sig till allt, men det som går att läsa sig till står i den boken.
Hörs!
/H
Tidigare i höstas gjorde jag, två killar från Freerides forum, och Mårten från Åre Lavincenter ett första test av lavinappar.
På grund av årstiden var det ett barmarkstest, och att vi gjorde det var mest för att se om det överhuvudtaget skulle vara värt att testa apparna i riktiga förhållanden till vintern. Resultatet var.. varierande, och för en amatör på området som mig även ganska oroväckande.
Om du är intresserad av att läsa testet finns hela texten på DEN HÄR LÄNKEN.
I övrigt ville jag mest säga till alla som tänkt åka utanför de färgglada pinnarna i vinter att skaffa en transa, och lär er använda den. Och åk inte offpist med folk som saknar utrustning, eller vars kunskapsnivå känns osäker.
Kan även rekommendera att ni skaffar/lånar boken Free Skiing av Jimmy Odén. Man kan inte läsa sig till allt, men det som går att läsa sig till står i den boken.
Hörs!
/H
↧
Vad läser folk egentligen?
I slutet av veckan publicerade jag två väldigt olika artiklar. Den ena – resultatet av ett test av lavinappar (min exakta åsikt om dessa skapelser kommer efter Lucia, när vi gjort klart del två av testet), och den andra – en otroligt oviktig text om vilka skidor jag tycker är snyggast i år.
Nu har bägge legat live tre-fyra dagar, och jag kan efter en titt i admin konstatera att artikeln om skidors utseende lockat drygt 33 procent fler läsare än artikeln om lavinappar. Den har även fått fler kommentarer. Kring detta tänker jag såhär:
Nu har bägge legat live tre-fyra dagar, och jag kan efter en titt i admin konstatera att artikeln om skidors utseende lockat drygt 33 procent fler läsare än artikeln om lavinappar. Den har även fått fler kommentarer. Kring detta tänker jag såhär:
- Freerides genomsnittliga besökare (inte core-besökare utan genomsnittet) läser hellre om ovansidan på exempelvis Sir Francis Bacon än om ny teknologi inom ett riskfllt område av skidåkningen. Kan man då anta att den genomsnittlige Freeridebesökaren inte ägnar någon större del av sin tid åt skidåkning som kräver lavinkunskap och -utrustning? Det vet jag inte men det känns ju så.
- Kommentarerna på artikeln om lavinappar är föga förvånande mer ingående och analyserande.
- Den övergripande känslan hos de som kommenterat artikeln om skidor är "meh".
- Slutsats: de aktiva medlemmarna (oklart hur många dessa är) uppskattar inte ytliga mainstreamtexter, och drar sig inte heller för att tala om det. De "tysta" besökarna däremot – de som läser och söker information men aldrig kommenterar, uppskattar dem desto mer.
↧